Blod, svett och tårar
Jag suger verkligen på att skriva just nu. Åh, det går i vågor. Känns som om jag inte har något att skriva om.
Känns som att jag skriver bäst när det finns känslor inblandade; glädje, kärlek, frustration eller ilska. Men.. jag känner ingenting. Det är helt dött.
Och det, mina vänner, är värre än att känna all ilska i hela världen.
Korthårig
Emma är korthårig.
Fan vad tunnt det är.
Teaterfestifal
Gud vad roligt vi hade! Vi åkte på fredagen vid 13:15, och kom fram vid 17:30 ungefär.
Vi bodde i en jättefin skola (gympasalen, för at vara exakt) som låg precis vid stan, vilket var jätteskönt. Den första kvällen var det invigning på Kalmar Teater, en grymt vacker teater i mitten av stan. Efter det åt vi och sedan tittade vi på några pjäser, sedan gick vi och la oss. Jag somnade jättesnabbt. Räckte med att jag la mig ner och stoppade hörlurarna i öronen så hade jag däckat.
Morgonen därpå åt jag och Martina världens mysigaste frukost för oss själva. Den bestod av nybakt bröd (som vi köpt på konsum) och en Brämhultsjuice. Väldigt mycket jättemysigt var det, faktiskt. Jag och Martina åt lunch på ett ställe som hette S[kaffe]riet, och det tog Martina en halvtimmes funderande innan hon förstod den ordvitsen. Vi åt varsin Parma och Mozarella-sallad som var sjukt god. (Bild på den ser ni längst ner)
Jag satt och skrattade åt de soltorkade tomaterna som såg ut som två skrynkliga.. eh, ja. Höll upp en och dinglade framför antisktet på Martina. Sedan hörde vi ett asgarv och jag vänder mig om - där sitter tre skitsnygga killar och asgarvar åt oss. Man hade kunna tyckt att det var pinsamt, men jag tyckte bara det var roligt att de hade våran humor.
Vid tre samlades vi i min teatergrupp på Strömgatan, där vi skulle spela upp våran pjäs "Bortbytingen". Alla var sjukt nervösa, speciellt när vi fick problem med scenografin.
Men det gick faktiskt sjukt bra! Mer än sjukt bra, t.om! Publiken ställde sig upp och jublade åt oss när vi var klara!
Det fanns en jury där med, som kom fram till varje grupp efter en föreställning och sa vad de tyckte man kunde bättra på och så.
"Det här var något utav det bästa jag sett inom amatörteater."
"Ni är helt otroliga. Jag skrattade med er, jag grät med er.. ni är fantastiska."
Och de bara fortsatte! Beröm och beröm, inte ett ord om något som var fel!
"Nu ska jag göra något, som jag aldrig gjort förut" säger en utav dom, och sedan ställde han sig upp och bugade.
Lyckoruset vi ala drabbades utav höll kvar hela helgen.
Efteråt hoppade vi på varandra och kramades, och skrek hela tiden "fyfan vad bra vi är! Fan vad bra vi är!"
Så sjukt jävla underbart!
På kvällen satte jag och Martina oss vid kanalen som gick precis utanför skolan. Där tog vi kort och skrattade så mycket att vi kissade på oss båda två. (Lite allvar i den meningen, faktiskt.)
En ljummen vårkväll, en påse chips, en kamera och två puckon.
Kalmar nästa!
Har varit uppe i en halvtimme och packat inför resan till Kalmar.
Åh, så jäkla kul ska det bli! Teaterfestivalen - here I come!
Kommer inte kunna skriva här på några dagar nu. Kommer hem på söndag, för er som undrar.
Men sluta inte läsa! Ni kan roa er med jättegamla inlägg sålänge, haha.
Läst någon utav böckerna?
Om ni har läst någon av dessa böcker och tycker de verkar bra kan ni ju skriva!
En liten chock
The return of Hjärtans Fröjd
Före och efter Bella
Anna D'arc
Den femte systern
Algot
Jag har helt seriöst världens bästa hund.
Han är varken klok eller jättelydig, och han är inte den där typen som lägger sig tätt emot dig och bara myset, men han är så jäkla bäst.
Det finns ingen snällare hund. Han gör och har aldrig gjort en fluga förnär.
Mina småkusiner på 1-3 år får göra precis vad de vill med honom utan att han biter eller morrar. Han bara går därifrån om dom är jobbiga.
Han stänger dörrar och plockar upp saker som vi tappar, inte för att vara snäll, utan för att han vet att han får godis då, men vem bryr sig?
Sättet han hälsar en välkommen hem, om så bara efter en skoldag.
Pussarna man får, som man egentligen inte vill ha eftersom han luktar illa i munnen.
Hur han oförstående vrider på huvudet när man pratar med honom.
Hur han lägger huvudet i knät när han vill något.
Hur han hämtar kopplet när han vill gå ut.
Hur han står och gräver - i flera minuter - i matskålen innan vi fyller på.
Hur han hoppar upp bredvid i sängen och gosar ner sig, med ryggen mot benen.
Hur han vickar överdrivet på rumpan när han går. Familjens lilla bög.
Hur han kom in i mitt liv när jag hade det svårt, och hur han faktiskt gjorde det lite, lite bättre. (Han fick faktiskt sitt namn pga. det. Algot. Allt-gott.) Men den lilla skillnaden var stor och betydde mycket.
Vårväder och glass vid Statoil
Vi åt på Åhléns och kollade på kläder. Hittade så jäkla mycket snyggt, men självklart har jag inga pengar. Ska fixa mitt hår på tisdag och alla pengar går till det, etfersom jag ska sätta i löshår. (Clips denna gången.)
Så, tråkigt att inte ha några pengar som sagt. Eve hade glömt sina hemma, men fick låna 100 kr av BR till att köpa ett jättefint linne från Lagos, och BR köpte en skiiitsnygg tröja från JC och ett par shorts från H&M. Är så avundsjuk på dem, de är snygga i precis allt.
Vi bestämde oss för att gå till piren och köpa dricka som vi skulle ha på vägen hem. Det är en bit för alla tre, och det var så jäkla varmt. Men de tog inte kort där, och vi orkade inte ta ut kontanter, så vi gick till Statoil istället, eftersom det ligger på vägen hem.
Vädret är ju helt fantastiskt! Sol och helt vindstilla, trots att vi gick precis vid Vättern. Vi stannade flera gånger och kommenterade hur vackert det var, sedan började vi skratta åt oss själva eftersom vi tyckte vi lät som små tanter.
Jönköping må vara en tråkig stad på hösten och vintern, men det är verkligen vackert här på våren och sommaren, det måste jag erkänna.
Jag och BR köpte varsin glass (Evelina hade som sagt glömt sina pengar hemma) och jag köpte också en Pepsi max som Evelina och BR drack upp på två röda sekunder. Så fort BR hade ätit upp sin glass sa hon att hon var tvungen att gå hem, eftersom hon skulle ut med hunden. Och Evelina var tvungen att gå hem för att hon skulle städa hela huset. Jag bönade och bad att de skulle vänta fem minuter till, då min buss skulle gå om 15 min. Och eftersom jag har världens bästa övertalningsförmåga, så stannade dom faktiskt. "Värst är när du gör hundögonen, Emma! Det går bara inte att säga emot då."
De gick och jag tog bussen hem. Det första jag gjorde var att slänga av mig kläderna och ta en svalkande dusch. Nu luktar jag jättegott och mitt humör är ytterligare lite bättre.
Får se om jag går ut och fotar nu!
Hej.
Är du lycklig nu?
Är du beredd? Nu klickar jag på rewind.
Nu spolar vi tillbaka, förbi alla problem, alla bekymmer.
- men också alla lösningar och idéer.
Alla gånger ni sårat varandra, alla hårda ord
- men också den ånger när ni insett hur mycket ni behöver varandra.
Vi spolar tillbaka - förbi alla gånger du mått dåligt
- men också alla vänner som då varit vid din sida.
Alla misstag, alla fel
- men också den glädje du känt, allt du lärt dig, den beröm du fått när du ställt allt till rätta.
All ångest över att saker ska gå dåligt
- men också lättnaden när det gått bra.
Alla mörka tankar, stunder då du inte orkat mer
- men också ljuset och sakerna som fått dig att kämpa vidare.
Stopp.
Är du lycklig nu?
Text och bild © by Emma Silfver
21 april
En helt vanlig tisdag.
Jodå.
Så vad fan ska man skriva? Och jag som lovade mig själv att börja skriva ordentligt i bloggen - jag ska hålla det denna gången. Ni vet nog lika väl som jag att det kommer dö ut igen så småningom, men man kan ju försöka ett litet tag i alla fall.
Det gick skit på engelskan idag. Verkligen skit. Hoppas vet att jag är bättre än så. Jag skulle prata om en bok jag hade läst och var inte förberedd, och det var väl inga egentliga problem - men jag var så förbannat trött. Nickade till flera gånger när Kish och Emanuel läste sina. (Haha, förlåt grabbar)
När det väl var min tur hörde jag hur svengelskan tog över, även om jag gjorde mitt bästa för att koncentrera mig. Gud vad sur och besviken jag var på mig själv sen, även om det inte var så jätteviktigt.
Jag kom hem, och somnade i mamma och pappas säng. Vaknade av att Jakob stod och ringde 145 gånger på ringklockan, eftersom jag råkat låsa ytterdörren när jag kom hem, så att han inte kom in. Jälvar vilken salva jag fick när jag gick upp för att öppna dörren.
Sedan har dagen bara gått. Jag har varit jättetrött verkligen.
Nu ska jag ut en promenad med Algot, hade jag tänkt. Kom på så hilma mycket saker som jag behöver tänka igenom.
Tack gode Gud för ljumma vårkvällar, tack gode Gud för iPoden, och inte minst för musiken.
Hade varit trevligt om någon ville möta mig, men så kommer det inte bli, eftersom alla mina vänner tycker jag är dum i huvudet som går ut såhär sent på kvällarna. "Du är så naiv när det gäller sånt här, Emma! Du kan faktiskt bli våldtagen!"
Visst, kalla mig naiv. Men det är enda chansen för mig att få rensa tankarna, och bara vara för ett tag.
Ett oväntat lyckorus
Vill ni veta en sak? En jävligt konstig sak, faktiskt.
Jag blir så himla lycklig av bio. Det låter som om jag är världens filmtönt, vars enda lycka här i livet är att titta på film, men så är det inte. Jag ser aldrig på varken TV eller film, för er som undrar.
Nej, det är bara känslan. Den känslan som kan komma i mitten av filmen. Jag vet inte varför eller varifrån den kommer, men helt plötsligt sprids ett väldigt lyckorus inom mig, och som i en film spelas lyckliga minnen upp i mitt huvud. Jag vet inte varför, som sagt. Den bara kommer.
Och när filmen är slut. Eftersnacket mellan biobesökarna som startar så fort eftertexten börjat rulla på filmduken. Om hur bra/dålig filmen var. Några kommenterar tabbar de lagt märke till, andra är helt exahalterade - som små barn på julafton.
Och när du kommer ut i den ljumma vårkvällen, eller den kyliga vinternatten och drar ett ljupt andetag, och bara ler.
Då kommer det där lyckoruset. Det där helt konstiga.. lyckoruset. Varför?
Som får mig att skita i att ringa efter skjuts, eller att ens titta åt busstidstabellen. Jag går hem. Hur mörkt eller kallt det än är. 90 minuters lyckorus, hela vägen hem till mig.
Ett helt år äldre, hur känns det?
Grattis, grattis, grattis, Emma. Nu är du 16, hur känns det?
Låt mig blunda några sekunder och bara känna hur det känns att vara ett helt år äldre.
...
Wow.
Det känns inte ett jävla skit.
Vilken flopp! Ett helt år äldre och ingenting är annorlunda. Betyder det att jag kommit in i den där cirkeln - den där åldern- då man bara åldras utan att det egentligen är någon skillnad. Siffror som egentligen inte utgör så jättestor skillnad bara för att du plussar på det med ett eller två. Ett år äldre, ett år närmare döden. Hipp hipp hurra!
Men skärp till dig, Emma. Du är ju bara 16, för fan!
Ja, vad håller jag på med? Besvikelsen över att skillnaden inte är märkbar får mig att balla ur. Jag har drömt om att fylla 16 ändå sedan jag var 9. Låter fruktansvärt ironiskt, doesn't it? Men lite allvar ligger det faktiskt i det. 16 har alltid varit som min s.k drömålder, och det har alltid känns som om det är en evighet kvar innan lördagen den 18:e april 2009, plötsligt blir söndagen den 19:e och jag offecielt blir 16 år.
Fy sjutton var du tänker mycket Emma, jag hänger inte med för fem öre.
Förlåt.
Men så sitter jag där, lördagen den 18:e april. Klockan är 23:59. Om en minut blir jag 16. Vart är pirret?
Klockan slår över till 00:00, och jag tar en titt på mitt nick samtididgt som jag postar ett inlägg.
"ASNAJS, 16 år, säger:
Grattis till mig"
Jaha, det var det. Nu är jag 16.
Ett mail dyker upp i mailboxen och önskar mig en bra födelsedag.
Jag inser sedan hur sorgligt inlägget jag postade egentligen är. Får en vision om hur jag sitter helt ensam på en stol i mitten av en stor, tom sal. En partyhatt som hänger på sned, och en livlös röst, som tycks komma från mig själv, viskar; "grattis på födelsedagen, Emma".
Jag börjar skratta.
Grattis på födelsedagen, Emma. Nu börjar ditt liv.
Pissed.
Fick ett spel på min bror innan pga. att han var så jävla dryg. Jag skriker verkligen inte ofta, men nu gjorde jag det. Ni skulle inte känt igen mig om ni sett mig. Var så jävla pissed. Och så sjukt knäckt blev han. Satt bara där i din jävla fotöljen, tittade mig inte ens i ögonen, och petade (viskandes) in löjliga kommentarer då och då, som; "jag gör väl vad jag vill" och "mm, tuff du är".
Mer sa han inte. Och sedan kom pappa upp till mig; "Bra. Det där behövde han, den lilla saken tror han är något förmer än oss andra."
Skönt att någon är på min sida.
Och jag funderar starkt på att börja skriva mer aktivt i min blogg igen.
Sur som en ssscitron
"Vad är det med Jakob?"
"Han mår dåligt. Han har gått till sjuksköterskan och allting, han mår inte bra här hemma. Han säger att du är otrevlig."
Min lillebror har suttit nere hos mamma i en timma och beklagat sig över hur han tycker att jag beter mig. Fick fullständigt flipp. Hur JAG beter mig? Ni ska se och höra honom. Jag har i över 3 månader gått och undrat vafan det är med honom. Han svarar inte på tilltal, och när han väl gör det så fräser han bara åt mig. Han kallar mig de mest sjuka saker - som man inte ens kallar personer man verkligen hatar.
Dessutom har han kommit på massa saker som jag skulle ha gjort och sagt. Samtidigt när jag kom ner så reste han sig upp och gick - något han alltid gör när han har ljugit. Han är sämst på att försvara sina lögner. När mamma berättade och frågade om alla de saker jag skulle sagt och gjort började jag flabba och ropade på honom - och meshuvudet svarade inte ens.
Är så jävla sur nu. Ingen stor grej egentligen, men just att han ljuger om en sådan grej. (Till att börja med, lilleman, ska du ljuga, så kan du för fan ljuga ordentligt). Eller att han ens säger så, när vi BÅDA vet att det är han som har betett sig som ett rövhål det senaste. Han är ju pinsam för sjutton, och jag har inte ens valt att fråga honom om det. Och mamma försvarar honom, och tror på honom.
Juste. Det är där vi har det.
Money, money, money
Det mest i mitt liv just nu kretsar runt pengar - d.v.s pengar som jag varken ha eller kommer att få.
Min mobil är sönder och jag behöver en ny, mitt hår är ser ut som in i helv- och behöver minst 2 timmar hos frissan, och igår bestämde sig helt plötsligt min älskade iPod för att sluta fungera. Och att jag i min panik sedan stod och slog den gjorde självklart inte saken bättre.
Nej, nej, nej, nej och åter nej.
Vad (eller t. om vem) som helst utom min älskade musik-spelande kompis!
Jag klarar mig inte utan musik! På bussen, på promenader, i skolan, när jag pluggar, när jag ligger i sängen, cykelturer, innan jag somnar...
Tillåt mig att gå sönder.
Dessutom behöver jag en cykel också.
R.I.P.
Sophie Lohede. 93:a.
Gick på Rosenlundsskolan.
Självmord.
Det är allt jag vet. Jag kände henne inte, jag visste inte vem hon var. Men jag har vänner som gjorde det, som kände henne.
Sånt här får en att tänka så fruktansvärt mycket. Vad får en 15-årig tjej att vilja ta sitt liv,
och varför fick dessa saker hända? Det krävs mycket för att en människa ska överväga självmord. Det krävs ännu mer för att slutligen begå det.
Var det ingen som såg hur dåligt hon mådde?
Och om någon gjorde det - hur kan man låta någon sånt här hända?
Sånt här berör nog alla, och förutom familj och vänner, så tror jag att de som berörs mest är de som själva varit där. Som haft tankar, som kanske t.om. försökt.
Det värsta för mig, det är att tänka att det där likaväl kunde varit jag, fast för lite mer än ett halvår sedan. Folk kunde suttit precis som jag, och tänkt precis samma tankar. Frågat precis samma frågor -och precis som jag- aldrig riktigt fått något svar. Jag har kommit ur det svarta hålet nu. Jag önskar hon hade hunnit göra det.
Var bara tvungen att skriva av mig. R.I.P.
Kortfattat
En mullig kille i 9-års åldern med texten "majsbröd" på tröjan, ett äpple som smakar besprutningsmedel, en högt kurrande mage, jobbiga och svåra frågor att argumentera om ang. Hinduismen och en tant som både ser ut som luktar som ett popcorn.
En dröm om att någon blev sjuk, ett sms som fick mig att le - och ett som fick mig att skratta högt.
