Jag skrev inte vidare på inlägget igår, men det som hände var att jag var svimfärdig precis hela dagen, och svimmade till och med på svenskan. Det började direkt när jag klev ur sängen på morgonen; jag fick yrsel och blev illamående direkt när jag ställt mig upp. Intalade mig själv att det inte var något farligt, och gick för att duscha. Det gick ju sådär kan jag säga - jag fick kliva ur duschen två gånger för att sätta mig ned och dricka vatten innan jag äntligen blev klar.

När jag gick runt i köket och gjorde i ordning frukost var det likadant, och nu svartnade det till och med för ögonen om jag stod upp för länge. Det var riktigt läskigt, men jag fortsatte intala mig själv att det snart skulle gå över. Dock var jag lite orolig för hur det skulle gå på bussen om jag inte fick sitta ned.

När jag stod och blåste håret svartnade det till rejält, så jag var tvungen att stänga av hårtorken och slänga mig på mammas säng (mammas och pappas rum ligger precis intill toaletten på undervåningen). Mamma sov som en stock, och hade kvällen innan verkligen bett mig att inte väcka henne eftersom hon hade sovmorgon. Tänkte att jag verkligen skulle behöva hennes hjälp att ta mig till skolan, men jag lät henne ändå vara och drog mig upp ur sängen i den takt jag kunde utan att må allt för dåligt.

När jag väl blev klar och begav mig till bussen kändes det lite bättre, så jag trodde att frisk luft var det enda som hade behövts för att det skulle gå över, men det skulle bara bli värre.

Bussen var proppfull, och jag var den sista busschauffören släppte på innan han själv ansåg att den var för full. Alla stod som packade sardiner, och jag bad en stilla bön om att jag inte skulle svimma.

Antingen hade Gubben Gud också sovmorgon eller så lyssnade han helt enkelt inte, för det dröjde inte länge innan det började svartna för ögonen igen. Rejält. Jag kände hur benen vek sig men fick i sista stund tag i stången bredvid mig och kunde dra mig upp. "Ursäkta, men jag måste verkligen få sitta ned.." sa jag till tjejen på sätet bredivd men väntade inte på svar innan jag satte mig. Jag mådde illa. Allting snurrade. Vafan var det med mig?

Yrseln och illamåendet vägrade ge med sig även nu när jag satt ned, och det enda jag kunde tänka var "luuuuft!", så jag tryckte på stoppknappen och slängde mig av bussen. Vinglade in i busskuren precis utanför och kastade mig på bänken. Började hyperventilera. Ringde mamma som kom och körde hem mig.

Usch.

Ni borde nog ha satt en idiotstämpel i pannan på mig som inte sket i att gå till skolan när jag mådde så dåligt, men det är inte slut än.

Jag kom hem, sov tjugo minuter, och stack sedan tillbaka till skolan. Trots att jag inte mådde ett skit bättre. Mamma skjutsade mig i alla fall, och det var nog tur det.

Jag klarade av både matte- och engelskalektionen, men när svenskalektionen började kom det tillbaka på riktigt igen. Slängde mig ut ur klassrummet och det enda som nu for genom mitt huvud var "okej, vart fan kan jag spy?". Sedan blev det svart. Helt svart. I cirka 3 sekunder, innan jag återfick medvetandet och fann mig själv liggandes på golvet. "Okay, that's it, I'm outta here." Ringde mamma och hon fick komma och hämta mig igen.

Denna gången åkte jag direkt hem, och sov fyra timmar i sträck.

Resten av kvällen spenderades i sängen med hopp om att jag skulle må bättre imorgon.

Nu ligger jag en dag efter! Orkar inte berätta om dagens händelser, ska nog lägga mig i sängen faktiskt. Ni får höra om mina oh så spännande äventyr imorgon istället. Puss på er.

Well, det hade väl kunnat vara helt okej kul om det inte var för att det bara var information idag.

Och vår lärare pratade så jävla långsamt och entonigt, det var helt sjukt svårt att hålla sig vaken! Såg mig om i klassrummet; två-tre pers satt baklutade i sina stolar och blundade. Det såg så jävla skönt ut att jag var tvungen att göra detsamma.

Jag skojar inte, hans röst skulle kunna användas på någon inspelningskasset för folk med sömnsvårigheter. Det var stört! Och där satt jag, och räknade minuterna. "Bara 2 timmar kvar..." skrev jag på Lovisas papper, och det högg till i mig när jag formade orden med pennan.

Två saker skulle kunna hända på de återstående två timmarna;
1: Jag får ett psykbryt och börjar lipa.
2: Jag somnar med huvudet rakt i bordet.

Fick kämpa för att inget av det skulle ske.

En sak fick mig att piggna till någon minut åt gången, och det var varje gång han kallade någon för "tokdåre". Kände Lovisas blickar och vi båda fick kämpa för att inte börja asgarva åt det väldigt grova ord han valt att använda. Det var rätt kul att läsa igenom informationshäftet han gav oss med, då det var fyllt med pepptalk, så som "Ge järnet!!". Lite gulligt ändå.

Men den monotona rösten of his (som dödade enhörningar och sög ur färgen ur alla världens regnbågar) höll på att göra mig galen!

Då sa han det.

"..ja, det är ju väldigt viktigt att ni har en nyansering i er röst när ni pratar i radio - det får inte bli för monotont, då finns det ingen som orkar lyssna. Jag fick en stroke för två år sedan, och det gör att man får en väldigt monoton röst, så det har jag fått jobba på.. Jag har en del jobb kvar, så jag får ursäkta om jag låter lite entonig."

Jag dog lite inombords. Kände mig hemsk.

Skammen fick mig faktiskt att piggna till lite, och jag kunde hålla mig vaken de sista tio minuterna av lektionen. Vi fick sluta en timme tidigare.

Hemska Emma.

Pragveckan måste ju bara bloggas om - så mycket roligt hände att det skulle vara en skam om jag inte berättade för er (är det någon kvar som läser min blogg, kan tänkas?)

Idag började i vilket fall skolan igen. Det är väl lite blandade känslor; trevligt att få träffa klassen och så, men jag känner att jag utan tvekan hade kunnat tänka mig en minst lika lång ledighet till, haha.

Det i princip första som hände idag var att Moa (en av tjejerna som hänkade till Prag, och som börjar 3:an nu) kom fram till mig och gav mig en bitchslap. "Den var för att du inte har facebook!" sa hon innan hon bitchslap'ade mig ännu en gång. Trevlig tjej, det där!

Nejmen seriöst, alla hatar mig verkligen för att jag inte har facebook. Vart är världen på väg? Till och med min mor blev sur när hon fick höra att jag inte hade det. Man kanske borde ta och skaffa det igen? Jag hade det ju faktiskt ett tag, men tröttnade sedan och tog bort det. Ser ingen mening med det, faktiskt. Blir bara rädd när jag ser hur beroende folk verkar vara av det.

Anyway! Detta inlägg ska inte handla om varför jag inte har facebook, jag skriver mest för att berätta att jag antagligen kommer bli mycket mer aktiv nu igen när sommarlovet är slut. Så puss på er, så hörs vi snart igen! Ni vill väl inte missa Prag-inlägget? It's gonna be legen-wait for it-dary!

huvudet dunkar, något bränner bakom ögonlocken

dricker lite vatten i hopp om att jag ska kunna skölja ned den där klumpen i halsen

(kan någon dunka mig hårt i ryggen? jag tror jag håller på att kvävas)

hjärtat dunkar

jag omfamnar luft men i mitt dunkande huvud är du där

och vass som fan är den,

luften tusen nålar i hjärtat och jag börjar gråta

tänker att,

fan vad patetiskt, tänk om någon skulle se mig nu

och nu ligger jag och lipar för att det inte är helt som jag vill

att du är där och jag är här och att allt inte är så perfekt som i slutet av alla dåliga

kärleksfilmer

fast å andra sidan har vår film just börjat

och jag vet inte om den är bra än

men omslaget ser bra ut

jävligt bra faktiskt

jag gråter inte längre

Vi kan ju börja med de fina händelser som inträffade i nyktert tillstånd! Utan att låta sorglig så var det väl inte så jättemånga - man hade ju som roligast på kvällarna när man var lite småfull.

Dagarna gick faktiskt jäkligt segt om ni frågar mig. Vi vaknade tidigt och kunde i de flesta fall inte somna om, så vi gick sedan hela dagarna och väntade på att klockan skulle bli åtminstone fem så vi kunde börja parta (vi hade en liten policy att inte dricka innan klockan fem på dagarna, ofta väntade vi "ända" till klockan sex).

Den enda soliga dagen på Emmaboda låg vi och solade på en liten asfalterad väg bredvid en liten skog. Jag låg på Annelis mage, Göran låg på min mage, Bea låg på Görans mage och Anneli låg på Beas mage. En fin liten fyrkant av fyra utslagna tjejer. Där låg vi och skrattade åt knäppa saker som hänt kvällen innan, och när Bea sedan påpekade hur kul det såg ut när våra huvuden guppade på magarna när vi skrattade, så skrattade vi ännu mer. Det blev en ond cirkel. Ju mer vi skrattade, desto mer guppade våra huvuden, och desto mer skrattade vi. Det tog några minuter innan vi lyckades samla oss helt, och vi låg istället och blundade i den stekande solen.

Jag vänder huvudet och blickar för några sekunder in i skogen. Till min stora förvåning får jag se hur två killar plötsligt sätter sig upp från ingenstans - mitt där inne i skogen! "Öh.. hur faaaan hamnade vi här..." "...iiingen aning hörrö..."

Sedan reser de sig upp och börjar gå mot oss. Eller, gå och gå, vingla är nog det rätta ordet. Båda håller i varsin halvfulla vinflaska. Skrattar till lite, blundar sedan och vänder huvudet upp mot solen igen. 5 sekunder senare dimper någon ned bredvid mig och Anneli. Det luktar vin. Han mumlar något med "tjena bruden" och böjer sig över Anneli. Tror han börjar pussa på henne, för hon mumlar något om att hon har pojkvän. Jag sätter mig upp och ser hur den andra snubben står lutat över Martina (a.k.a Göran).

- Heeeej sötnooooos, gud så fiiin du är. Vill du ha lite sex? Lite sex kanske? Pronto!

- ..Eh, haha.. nej. Du är full. Och jag har pojkvän.

- SÅ SÄGER DU ALLTID. Älskar du inte mig längre!? Du säger hela tiden att du har pojkvän! Hela tiden! PRONTO!

Han snackar på ett tag om hur Martina "alltid dissar honom" och att hon bara ljuger om att hon har pojkvän. Hans killkompis lägger sig i diskussionen för ett ögonblick.

- Du, kan inte min kompis få kyssa dig!?

- Nej, jag har pojkvän.

- AHA! Men bara så du vet så kommer din "pojkvän" ringa imorgon och säga "jag vill inte mer", och då kommer du ÅNGRA DIG.

- Haha.. eh.. jaha. Ja det skulle ju vara tråkigt!

Hon försöker lämna ämnet och berättar att hon precis varit och ätit pizza. Pronto-killen tittar på henne och utbrister "ja, lite för många pizzor ser jag!". Martina mumlar något om att han är liiite för ärlig för tillfället. Jag och Bea sitter och dör av skratt vid sidan om. Då tar pronto-killen tar i Martina och säger att han och "fröken fräken här" ska gå till parkeringen, pronto! Vi flabbar ännu mer.

Efter en stund verkar de i alla fall ge upp. Den andra killen reser sig upp och går fram till Martina. "Du Matilda, se till att din kompis Linnéa (Anneli) ringer mig  sen!" Sedan går de. Det är så charmigt med killar som kommer ihåg tjejers namn.

Halsflussen och förkylningen kommer säkerligen ifrån festivallivet på Emmaboda.

Det var en riktigt bra festival i stort sätt, men skön musik och sköna människor. Men våra förutsättningar för att den skulle bli helt lyckad var dock inte så bra. Vårt tält (som var helt nytt) märkte vi saknade både tältpinnar och snören, vilket gjorde att vi inte fick på vårt regnskydd förens 10 minuter efter det att vi satt upp det (vi fick låna av Gustav och Nelly) - och med tanke på att det redan då regnade så var det försent. Tältet var fuktigt. Vi skulle få ett helvete. Well, det trodde vi väl i och för sig inte först. Varken Göran eller jag är väl några egentliga nature diggers som brukar vandra och sova i tält, så vi tänkte att det torkar väl om en stund! Ack så fel vi hade. Första natten blev en fullkomlig skräcknatt. Kryper ned och lägger mig, lite småfull, på min (trodde jag) varma och torra madrass och drog min (trodde jag) varma och torra sovsäck över mig. Tänker, smart som jag är, att jag behåller nog kläderna på - det verkar ju lite kyligt. Bra där, Emma. Tänkte du också på att du sprungit runt i regn de senaste timmarna, och att dina kläder är dyngsura? Tänkte du på att Clas Ohlson-jävlarna glömt att lägga i tältpinnar i ert förbannade tält, och att detta gjorde att det hunnit regna in ett bra tag innan ni fått tag på några att sätta fast det i? Nej, för du var småfull och glad och trodde att självaste livet aldrig skulle göra så mot dig - för när du är full är allting regnbågar och enhörningar!

Vaknar en timme senare av en fruktansvärd frossa. Hela kroppen skakar något otroligt samtidigt som jag knappt kan röra en muskel. Försöker ropa på någon men munnen formar inga ord. Känner mig helt handlingsförlamad. Efter ytterligare tjugo minuters frossa lyckas jag sätta mig upp. Försöker hitta min mobil, men den är helt borta. Letar vidare efter en ficklampa som jag till min glädje lyckas hitta, och lyser runt med den i tältet efter något som kan tänkas vara torrt. Nope. Allting är blött. Allt förutom en picnic-filt som faktiskt är helt torr, så den lägger jag över mig, under sovsäcken. Ligger så en stund och inser att jag måste hitta något att lägga över madrassen också med tanke på att den med är dyngsur. Hittar en vit regnponcho som får till att bli mitt lakan. Bättre.

Somnar om en halvtimme och vaknar sedan igen av samma frossa som tidigare. Ingenting hjälpte riktigt när man inte hade torra kläder på sig. Till min glädje hör jag hur Anneli och Bea (vars tält stod precis utanför vårt) har kommit tillbaka och lagt sig i sitt tält. Ropar på Anneli och frågar henne om hon har några torra kläder, men hon skrattar bara och säger att jag är full. Blir sur. Skriker att "d-d-d-det ä-är j-a-a-ag f-f-fan-n i-i-nt-e-e a-alls, j-j-a-ag f-f-fr-ryser ih-j-jäl!" (ingen överdrift ang. hur jag pratade, snarare underdrift. Jag kunde inte säga ett ord rätt bara för att jag skakade så mycket. Men jag var faktiskt inte full längre).

"Men Emma, jag har din mobil!" Pang så landar något i huvudet på mig, och till min stora lättnad (fast jag vet egentligen inte varför) så är det min mobil. Trots att jag knappt kan slå numret lyckas jag ringa ett samtal som blir både långt och pinsamt för min egen del. Jag kunde inte prata utan stammade bara konstiga meningar om hur jääävla mycket jag frös. Tårar kom och nu efteråt känner jag mig som den största tönten i världen, men fy jävla helvete vad jobbigt det var, det kan inte sägas annat om. (Tack förresten, du är fin och det var väldigt gulligt av dig att hålla mig sällskap.)

Efter ett bra tag frågar jag Anneli igen som verkar ta mig lite mer seriöst nu, och skickar över ett par mjukisbyxor. Thank GOD för de byxorna! Så fort jag dragit på mig dem kändes det lite bättre. Jag var fortfarande svinkall och låg och skakade, men jag var torr! Efter bara en halvtimme kände jag hur tröttheten tog över, och jag kunde somna, men jag var helt besluten om att åka hem nästa dag.

Det gjorde jag dock inte, och även om nätterna oftast var ett rent helvete så var dagarna/kvällarna väldigt roliga! Tack till Anneli, Bea, Göran och folket jag träffade där, och tack till alla awesome band jag såg! I nästa inlägg kanske jag får berätta lite mer om de bra och roliga sakerna som hände också, så ni får se att det faktiskt inte var så dumt som det nu måste ha framstått.

Kände att jag var skyldig er ett litet inlägg (ni är ju gulliga och skriver att ni saknar dem).

Puss på er, skriver nog snart igen.