<3
För några timmar sedan stormade en får-liknande varelse in i mitt rum och började pussa (slicka*) mig i ansiktet.
Min fina, fina plutt är hemma! Ni ska bara veta hur glad jag blev! Och han mår bra! Dock får han massa mediciner och är supertrött (somnade som en liten bebis i soffan med huvudet på en kudde), men han l e v e r <3 Åh. Fan vad jag älskar honom, min fina plutt. Vet faktiskt inte vad jag skulle göra om han försvann.
Firas med en härlig låt!
Försöker hålla mig vaken till musik
Har inte sovit en blund inatt.
Det som inte får hända
Idag på engelskalektionen fick jag ett väldigt jobbigt samtal.
Algot följer alltid med pappa till hans jobb så att han slipper vara ensam hela dagarna, och idag var inget undantag. Men allt var inte som det skulle med min fluffiga lilla vän.
Pappa kom in på sitt kontor efter ett möte och hittar Algot liggandes i sin korg. Huvudet ligger tungt på korgkanten och ögonen är slutna, så pappa tog för givet att han sov. Det enda konstiga var att han inte reagerade när pappa kom in i rummet. Han öppnade inte ens ögonen. Pappa går fram till Algot, rufsar honom lite på huvudet och säger något i stil med "värst vad du var trött!", men inte ens då reagerar han. Huvudet ligger lika tungt på korgkanten och ögonen förblir stängda.
Pappa tyckte väl att det var lite märkligt, men han trodde bara att Algot var trött och satte sig sedan vid sitt skrivbord för att arbeta. Utanför sitter Anette, pappas kollega. Varje dag efter att Anette har ätit lunch går hon en promenad med Algot, så han sitter alltid som klistrad vid henne när hon sitter och äter. Men inte idag. Detta märker hon och går in till pappas kontor för att fråga var Algot tagit vägen. Hon ser honom liggandes i korgen och ropar på honom. Inte ens då reagerar han. Inte ens lite.
Hon går fram till honom, stryker honom på ryggen och fortsätter säga hans namn, men ingenting händer. Hon lyfter hans huvud och släpper det sedan i tron om att han har vaknat till, men huvudet faller tungt ned i korgen igen. Han öppnar inte ögonen.
Pappa flyger upp. "HAN ÄR DÖD!" utbrister han och springer fram till Algot, ruskar om honom och ropar högt hans namn gång på gång.
Då rycker han till. Han höjer sakta huvudet, men ögonen är fortfarande stängda. Sedan faller huvudet åter igen ned i korgen.
Anette och pappa försöker få honom att ställa sig, och till slut lyckas de få honom på benen, men han öppnar fortfarande inte ögonen och både svans och huvud hänger tungt ned. Benen vinglar.
Pappa bär in honom i bilen och åker direkt till djursjukhuset.
Väl där inne börjar han vakna till liv lite, han går omkring lite och nosar på allt möjligt. Pappa suckar lite och vänder sig till sköterskan.
- Ja det är väl typiskt att han ska piggna till nu, när jag åkte från jobbet var han jättedålig.
- Det är tyvärr inget som behöver vara positivt. Även döende hundar blir pigga när de kommer in hit, det är så himla mycket dofter här.
Mycket riktigt, efter att ha nosat runt lite lägger sig Algot tungt på golvet, och kroppen skakar. Pappa lägger foten under hans huvud som stöd.
Ingen vet vad det är. Sköterskor och läkare tittade på honom, och tillslut fick de tillkalla en expert. Efter en stund kommer experten fram till pappa. Hon berättar att hon aldrig sett en hund så sjuk, och att hon inte har den blekaste aning om vad det kan vara. Det enda hon vet är att han har en ögoninflammation, men det är inte det som orsakar allt annat. Hundar får dock inte ögoninflammationer om det inte är något annat i kroppen som är fel, och det är det felet de inte lyckas klura ut vad det är. Men det är allvarligt.
Algot blir tvungen att stanna där över natten.
De ringer imorgon eftermiddag.
Om du inte blir bättre skjuter jag mig själv.
Det var så tomt när du inte mötte mig ikväll.
Run run over the hills
Run, run over the hills
Can feel the bounce in my surroundings
Kill a flower in someone's garden
But I don't care, I am free
Idag sprang jag för första gången sen jag bröt foten (vilket var i april). Tog ju bort gipset i slutet av maj, men har inte kunnat springa eftersom det fortfarande gjort ont i foten. Det enda som har funkat är promenader, därav de väldigt långa promenaderna med Algot.
Men nu så! Nu kan jag springa utan att det gör ont, och det är u n d e r b a r t eftersom jag älskar att jogga!
Dunkade "Det var jag" och "Jeffer" nästan hela vägen. Gotta love it.
(Ni kan lyssna på låtarna i inlägget under.)
Bäst just nu
Stoltast i staden, spritt språngande galen
About yesterday
Jag skrev inte vidare på inlägget igår, men det som hände var att jag var svimfärdig precis hela dagen, och svimmade till och med på svenskan. Det började direkt när jag klev ur sängen på morgonen; jag fick yrsel och blev illamående direkt när jag ställt mig upp. Intalade mig själv att det inte var något farligt, och gick för att duscha. Det gick ju sådär kan jag säga - jag fick kliva ur duschen två gånger för att sätta mig ned och dricka vatten innan jag äntligen blev klar.
När jag gick runt i köket och gjorde i ordning frukost var det likadant, och nu svartnade det till och med för ögonen om jag stod upp för länge. Det var riktigt läskigt, men jag fortsatte intala mig själv att det snart skulle gå över. Dock var jag lite orolig för hur det skulle gå på bussen om jag inte fick sitta ned.
När jag stod och blåste håret svartnade det till rejält, så jag var tvungen att stänga av hårtorken och slänga mig på mammas säng (mammas och pappas rum ligger precis intill toaletten på undervåningen). Mamma sov som en stock, och hade kvällen innan verkligen bett mig att inte väcka henne eftersom hon hade sovmorgon. Tänkte att jag verkligen skulle behöva hennes hjälp att ta mig till skolan, men jag lät henne ändå vara och drog mig upp ur sängen i den takt jag kunde utan att må allt för dåligt.
När jag väl blev klar och begav mig till bussen kändes det lite bättre, så jag trodde att frisk luft var det enda som hade behövts för att det skulle gå över, men det skulle bara bli värre.
Bussen var proppfull, och jag var den sista busschauffören släppte på innan han själv ansåg att den var för full. Alla stod som packade sardiner, och jag bad en stilla bön om att jag inte skulle svimma.
Antingen hade Gubben Gud också sovmorgon eller så lyssnade han helt enkelt inte, för det dröjde inte länge innan det började svartna för ögonen igen. Rejält. Jag kände hur benen vek sig men fick i sista stund tag i stången bredvid mig och kunde dra mig upp. "Ursäkta, men jag måste verkligen få sitta ned.." sa jag till tjejen på sätet bredivd men väntade inte på svar innan jag satte mig. Jag mådde illa. Allting snurrade. Vafan var det med mig?
Yrseln och illamåendet vägrade ge med sig även nu när jag satt ned, och det enda jag kunde tänka var "luuuuft!", så jag tryckte på stoppknappen och slängde mig av bussen. Vinglade in i busskuren precis utanför och kastade mig på bänken. Började hyperventilera. Ringde mamma som kom och körde hem mig.
Usch.
Ni borde nog ha satt en idiotstämpel i pannan på mig som inte sket i att gå till skolan när jag mådde så dåligt, men det är inte slut än.
Jag kom hem, sov tjugo minuter, och stack sedan tillbaka till skolan. Trots att jag inte mådde ett skit bättre. Mamma skjutsade mig i alla fall, och det var nog tur det.
Jag klarade av både matte- och engelskalektionen, men när svenskalektionen började kom det tillbaka på riktigt igen. Slängde mig ut ur klassrummet och det enda som nu for genom mitt huvud var "okej, vart fan kan jag spy?". Sedan blev det svart. Helt svart. I cirka 3 sekunder, innan jag återfick medvetandet och fann mig själv liggandes på golvet. "Okay, that's it, I'm outta here." Ringde mamma och hon fick komma och hämta mig igen.
Denna gången åkte jag direkt hem, och sov fyra timmar i sträck.
Resten av kvällen spenderades i sängen med hopp om att jag skulle må bättre imorgon.
Nu ligger jag en dag efter! Orkar inte berätta om dagens händelser, ska nog lägga mig i sängen faktiskt. Ni får höra om mina oh så spännande äventyr imorgon istället. Puss på er.
Jag är väl för lång
Ligger i sängen och vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp. Är helt iordninggjord och har till och med ätit frukost, men plötsligt fick jag ett blocktrycksfall och ramlade ihop. Så fort jag ställer mig upp nu börjar allt snurra och jag mår illa. Fan, och jag måste till bussen om 10 minuter. Jävla skit.
Vem dödade alla i My Little Pony!?
Första "riktiga" dagen i skolan idag. Vi gick enligt schema, men gjorde knappt något på lektionerna. Jag har varit så fruktansvärt trött precis hela dagen, och när jag insåg att vi skulle gå till fyra idag höll jag på att börja lipa. Sista lektionen var dessutom Ljudmedia, i inte mindre än två och en halv timme. P a r t e y!
Två saker skulle kunna hända på de återstående två timmarna;
1: Jag får ett psykbryt och börjar lipa.
2: Jag somnar med huvudet rakt i bordet.
Well, det hade väl kunnat vara helt okej kul om det inte var för att det bara var information idag.
Och vår lärare pratade så jävla långsamt och entonigt, det var helt sjukt svårt att hålla sig vaken! Såg mig om i klassrummet; två-tre pers satt baklutade i sina stolar och blundade. Det såg så jävla skönt ut att jag var tvungen att göra detsamma.
Jag skojar inte, hans röst skulle kunna användas på någon inspelningskasset för folk med sömnsvårigheter. Det var stört! Och där satt jag, och räknade minuterna. "Bara 2 timmar kvar..." skrev jag på Lovisas papper, och det högg till i mig när jag formade orden med pennan.
Två saker skulle kunna hända på de återstående två timmarna;
1: Jag får ett psykbryt och börjar lipa.
2: Jag somnar med huvudet rakt i bordet.
Fick kämpa för att inget av det skulle ske.
En sak fick mig att piggna till någon minut åt gången, och det var varje gång han kallade någon för "tokdåre". Kände Lovisas blickar och vi båda fick kämpa för att inte börja asgarva åt det väldigt grova ord han valt att använda. Det var rätt kul att läsa igenom informationshäftet han gav oss med, då det var fyllt med pepptalk, så som "Ge järnet!!". Lite gulligt ändå.
Men den monotona rösten of his (som dödade enhörningar och sög ur färgen ur alla världens regnbågar) höll på att göra mig galen!
Då sa han det.
"..ja, det är ju väldigt viktigt att ni har en nyansering i er röst när ni pratar i radio - det får inte bli för monotont, då finns det ingen som orkar lyssna. Jag fick en stroke för två år sedan, och det gör att man får en väldigt monoton röst, så det har jag fått jobba på.. Jag har en del jobb kvar, så jag får ursäkta om jag låter lite entonig."
Jag dog lite inombords. Kände mig hemsk.
Skammen fick mig faktiskt att piggna till lite, och jag kunde hålla mig vaken de sista tio minuterna av lektionen. Vi fick sluta en timme tidigare.
Hemska Emma.
Hej igen!
Åh herregud, går någon fortfarande in här? Jösses, jag har då inte varit aktiv i sommar. Det har väl i och för sig sin förklaring - har ju haft så himla mycket för mig! England i 3 veckor, husvagnssemester, Emmabodafestivalen och som avslut: en vecka i Prag med de finaste flickorna jag vet. Sommaren 2010 har verkligen varit den bästa hittills, och jag är så glad att jag har fått uppleva allt!
Pragveckan måste ju bara bloggas om - så mycket roligt hände att det skulle vara en skam om jag inte berättade för er (är det någon kvar som läser min blogg, kan tänkas?)
Idag började i vilket fall skolan igen. Det är väl lite blandade känslor; trevligt att få träffa klassen och så, men jag känner att jag utan tvekan hade kunnat tänka mig en minst lika lång ledighet till, haha.
Det i princip första som hände idag var att Moa (en av tjejerna som hänkade till Prag, och som börjar 3:an nu) kom fram till mig och gav mig en bitchslap. "Den var för att du inte har facebook!" sa hon innan hon bitchslap'ade mig ännu en gång. Trevlig tjej, det där!
Nejmen seriöst, alla hatar mig verkligen för att jag inte har facebook. Vart är världen på väg? Till och med min mor blev sur när hon fick höra att jag inte hade det. Man kanske borde ta och skaffa det igen? Jag hade det ju faktiskt ett tag, men tröttnade sedan och tog bort det. Ser ingen mening med det, faktiskt. Blir bara rädd när jag ser hur beroende folk verkar vara av det.
Anyway! Detta inlägg ska inte handla om varför jag inte har facebook, jag skriver mest för att berätta att jag antagligen kommer bli mycket mer aktiv nu igen när sommarlovet är slut. Så puss på er, så hörs vi snart igen! Ni vill väl inte missa Prag-inlägget? It's gonna be legen-wait for it-dary!
Moto Boy - Beat Heart
Ger mig minnen.
Sex, prooonto!
Tänkte att jag kanske borde berätta lite roliga saker som hände på Emmaboda också! Det kommer förmodligen bli både osammanhängande och lite svårt att förstå det roliga i om man inte själv var där, men jag får försöka i alla fall. (Kommer bli flera olika inlägg, orkar/kan inte skriva allt i ett enda.)
Vi kan ju börja med de fina händelser som inträffade i nyktert tillstånd! Utan att låta sorglig så var det väl inte så jättemånga - man hade ju som roligast på kvällarna när man var lite småfull.
Dagarna gick faktiskt jäkligt segt om ni frågar mig. Vi vaknade tidigt och kunde i de flesta fall inte somna om, så vi gick sedan hela dagarna och väntade på att klockan skulle bli åtminstone fem så vi kunde börja parta (vi hade en liten policy att inte dricka innan klockan fem på dagarna, ofta väntade vi "ända" till klockan sex).
Den enda soliga dagen på Emmaboda låg vi och solade på en liten asfalterad väg bredvid en liten skog. Jag låg på Annelis mage, Göran låg på min mage, Bea låg på Görans mage och Anneli låg på Beas mage. En fin liten fyrkant av fyra utslagna tjejer. Där låg vi och skrattade åt knäppa saker som hänt kvällen innan, och när Bea sedan påpekade hur kul det såg ut när våra huvuden guppade på magarna när vi skrattade, så skrattade vi ännu mer. Det blev en ond cirkel. Ju mer vi skrattade, desto mer guppade våra huvuden, och desto mer skrattade vi. Det tog några minuter innan vi lyckades samla oss helt, och vi låg istället och blundade i den stekande solen.
Jag vänder huvudet och blickar för några sekunder in i skogen. Till min stora förvåning får jag se hur två killar plötsligt sätter sig upp från ingenstans - mitt där inne i skogen! "Öh.. hur faaaan hamnade vi här..." "...iiingen aning hörrö..."
Sedan reser de sig upp och börjar gå mot oss. Eller, gå och gå, vingla är nog det rätta ordet. Båda håller i varsin halvfulla vinflaska. Skrattar till lite, blundar sedan och vänder huvudet upp mot solen igen. 5 sekunder senare dimper någon ned bredvid mig och Anneli. Det luktar vin. Han mumlar något med "tjena bruden" och böjer sig över Anneli. Tror han börjar pussa på henne, för hon mumlar något om att hon har pojkvän. Jag sätter mig upp och ser hur den andra snubben står lutat över Martina (a.k.a Göran).
- Heeeej sötnooooos, gud så fiiin du är. Vill du ha lite sex? Lite sex kanske? Pronto!
- ..Eh, haha.. nej. Du är full. Och jag har pojkvän.
- SÅ SÄGER DU ALLTID. Älskar du inte mig längre!? Du säger hela tiden att du har pojkvän! Hela tiden! PRONTO!
Han snackar på ett tag om hur Martina "alltid dissar honom" och att hon bara ljuger om att hon har pojkvän. Hans killkompis lägger sig i diskussionen för ett ögonblick.
- Du, kan inte min kompis få kyssa dig!?
- Nej, jag har pojkvän.
- AHA! Men bara så du vet så kommer din "pojkvän" ringa imorgon och säga "jag vill inte mer", och då kommer du ÅNGRA DIG.
- Haha.. eh.. jaha. Ja det skulle ju vara tråkigt!
Hon försöker lämna ämnet och berättar att hon precis varit och ätit pizza. Pronto-killen tittar på henne och utbrister "ja, lite för många pizzor ser jag!". Martina mumlar något om att han är liiite för ärlig för tillfället. Jag och Bea sitter och dör av skratt vid sidan om. Då tar pronto-killen tar i Martina och säger att han och "fröken fräken här" ska gå till parkeringen, pronto! Vi flabbar ännu mer.
Efter en stund verkar de i alla fall ge upp. Den andra killen reser sig upp och går fram till Martina. "Du Matilda, se till att din kompis Linnéa (Anneli) ringer mig sen!" Sedan går de. Det är så charmigt med killar som kommer ihåg tjejers namn.
Emmaboda och Astrid Lindgren i en helvetesmix
DÖD ÅT TENGIL! Jag lovar er att det är han som just nu sitter i mitt öra och petar på min trumhinna med sitt vassa spjut. I halsen står Jocke med kniven och skär mig så fort jag försöker svälja, och i huvudet springer Emils pappa runt och skriker sådär jävla jobbigt som bara han kan. Precis så känns det i alla fall. En härlig mix av öroninflammation, halsfluss och en riktigt förkylning som orsakar både jobbig hosta och huvudvärk gör att jag knappt får någon sömn på nätterna, och jag vaknar alltid mellan 5-7 av att alvedonerna slutat verka, så jag måste gå upp och ta fler. Att lägga några vid byrån bredvid sängen kunde väl varit en idé, men jag kan ändå inte somna om eftersom det gör så förbannat ont, så det är lika bra att ta sig en promenad ner till köket.
Halsflussen och förkylningen kommer säkerligen ifrån festivallivet på Emmaboda.
Det var en riktigt bra festival i stort sätt, men skön musik och sköna människor. Men våra förutsättningar för att den skulle bli helt lyckad var dock inte så bra. Vårt tält (som var helt nytt) märkte vi saknade både tältpinnar och snören, vilket gjorde att vi inte fick på vårt regnskydd förens 10 minuter efter det att vi satt upp det (vi fick låna av Gustav och Nelly) - och med tanke på att det redan då regnade så var det försent. Tältet var fuktigt. Vi skulle få ett helvete. Well, det trodde vi väl i och för sig inte först. Varken Göran eller jag är väl några egentliga nature diggers som brukar vandra och sova i tält, så vi tänkte att det torkar väl om en stund! Ack så fel vi hade. Första natten blev en fullkomlig skräcknatt. Kryper ned och lägger mig, lite småfull, på min (trodde jag) varma och torra madrass och drog min (trodde jag) varma och torra sovsäck över mig. Tänker, smart som jag är, att jag behåller nog kläderna på - det verkar ju lite kyligt. Bra där, Emma. Tänkte du också på att du sprungit runt i regn de senaste timmarna, och att dina kläder är dyngsura? Tänkte du på att Clas Ohlson-jävlarna glömt att lägga i tältpinnar i ert förbannade tält, och att detta gjorde att det hunnit regna in ett bra tag innan ni fått tag på några att sätta fast det i? Nej, för du var småfull och glad och trodde att självaste livet aldrig skulle göra så mot dig - för när du är full är allting regnbågar och enhörningar!
Vaknar en timme senare av en fruktansvärd frossa. Hela kroppen skakar något otroligt samtidigt som jag knappt kan röra en muskel. Försöker ropa på någon men munnen formar inga ord. Känner mig helt handlingsförlamad. Efter ytterligare tjugo minuters frossa lyckas jag sätta mig upp. Försöker hitta min mobil, men den är helt borta. Letar vidare efter en ficklampa som jag till min glädje lyckas hitta, och lyser runt med den i tältet efter något som kan tänkas vara torrt. Nope. Allting är blött. Allt förutom en picnic-filt som faktiskt är helt torr, så den lägger jag över mig, under sovsäcken. Ligger så en stund och inser att jag måste hitta något att lägga över madrassen också med tanke på att den med är dyngsur. Hittar en vit regnponcho som får till att bli mitt lakan. Bättre.
Somnar om en halvtimme och vaknar sedan igen av samma frossa som tidigare. Ingenting hjälpte riktigt när man inte hade torra kläder på sig. Till min glädje hör jag hur Anneli och Bea (vars tält stod precis utanför vårt) har kommit tillbaka och lagt sig i sitt tält. Ropar på Anneli och frågar henne om hon har några torra kläder, men hon skrattar bara och säger att jag är full. Blir sur. Skriker att "d-d-d-det ä-är j-a-a-ag f-f-fan-n i-i-nt-e-e a-alls, j-j-a-ag f-f-fr-ryser ih-j-jäl!" (ingen överdrift ang. hur jag pratade, snarare underdrift. Jag kunde inte säga ett ord rätt bara för att jag skakade så mycket. Men jag var faktiskt inte full längre).
"Men Emma, jag har din mobil!" Pang så landar något i huvudet på mig, och till min stora lättnad (fast jag vet egentligen inte varför) så är det min mobil. Trots att jag knappt kan slå numret lyckas jag ringa ett samtal som blir både långt och pinsamt för min egen del. Jag kunde inte prata utan stammade bara konstiga meningar om hur jääävla mycket jag frös. Tårar kom och nu efteråt känner jag mig som den största tönten i världen, men fy jävla helvete vad jobbigt det var, det kan inte sägas annat om. (Tack förresten, du är fin och det var väldigt gulligt av dig att hålla mig sällskap.)
Efter ett bra tag frågar jag Anneli igen som verkar ta mig lite mer seriöst nu, och skickar över ett par mjukisbyxor. Thank GOD för de byxorna! Så fort jag dragit på mig dem kändes det lite bättre. Jag var fortfarande svinkall och låg och skakade, men jag var torr! Efter bara en halvtimme kände jag hur tröttheten tog över, och jag kunde somna, men jag var helt besluten om att åka hem nästa dag.
Det gjorde jag dock inte, och även om nätterna oftast var ett rent helvete så var dagarna/kvällarna väldigt roliga! Tack till Anneli, Bea, Göran och folket jag träffade där, och tack till alla awesome band jag såg! I nästa inlägg kanske jag får berätta lite mer om de bra och roliga sakerna som hände också, så ni får se att det faktiskt inte var så dumt som det nu måste ha framstått.
Kände att jag var skyldig er ett litet inlägg (ni är ju gulliga och skriver att ni saknar dem).
Puss på er, skriver nog snart igen.
Upplev mer med Bredbandsbolaget
Ja, kära vänner. Nu har min bror gått vidare till final i en tävling med Bredbandsbolaget, och om vi hjälper honom lite kan han vinna en TV. Klicka på länken för att se min sexiga bror dansa och sjunga Bredbandsbolagets reklamlåt. Flest visnigar vinner!
Hjälp gärna till att sprida :)
Haha, fyfan så fint det är!
Hjälp gärna till att sprida :)
Haha, fyfan så fint det är!
But when you think about it, how do we survive?
Oh you,
you know how to hold me
Oh, when I'm weak
I need you to hold me
trough the days and the nights
And though,
I know what is comin'
I feel safe and strong
with the feeling that I've got you
in my heart in my mind
in my heart in my mind
It's so nice
but
when you think about it
oh how do we survive?
oh how do we survive?
oh how do we survive?
Bara för att jag garvade
(Om 30-40 minuterb bär det av till Emmaboda, hihi.)
Emmaboda 2010
Imorgon bär det av, och festivalen inleds med dessa underbara.
Fyfan vad jag taggar!
Band jag ska se:
Crystal Fighters
Hoffmaestro & Chraa
Hästpojken
Radio Dept
Digitalism
Billie the Vision and the Dancers
(Lovisa: De ^ spelar vid klockan sex på torsdag. Ringer dig då!)
Parken
Johnossi
Crookers
Deportees
Crystal Castles
Maskinen
Makthaverskan
Honey and the moon
Helgen - Fredagen.
Helgen spenderades tillsammans med släkt och familj. I fredags åkte jag och papi ned till Varberg, där resten av familjen (d.v.s mamma, Jakob och Algot) campat sedan tre veckor tillbaka, pappa hade bara kunnat komma ned på helgerna eftersom han jobbat. Anders, Ulle, Alicia och Alva hade varit där den senaste veckan också, och det skulle bli så mysigt att få träffa småkusinera igen!
Den två timmar långa bilresan dit var faktiskt riktigt trevlig! Jag och pappa dunkade "Sexy bitch", "We no speak americano" och "Sinner", sedan lyssnade vi på 5 avsnitt av Mastering Swedish och flabbade.
Vi var framme vid klockan sju på kvällen och det enda jag hade ätit den dagen var lite fil, så jag var fruktansvärt hungrig. Men så snart vi stannat bilen utanför husvagnen fick jag annat att tänka på. Där stod han - min älskade lilla hårboll som jag inte sett på 3 långa veckor! Jag flög ur bilen och sprang fram till Algot som viftade på svansen så mycket att hela han skakade. Det var verkligen underbart att få krama om honom igen! Han hoppade och skällde och pussade på mig på hundars vis, det var så härligt! Han är verkligen den jag saknat mest medans jag varit borta, och när jag på Arlanda flygplats fick reda på att jag inte skulle träffa honom direkt när jag kom hem utan två dagar efter, var jag nära på att börja gråta. Att jag inte heller skulle få träffa mamma eller Jakob direkt när jag kom hem var inte något tårarna som steg i ögonen hade med att göra.
När jag hälsat färdigt på Algot såg jag i ögonvrån hur en liten lilaklädd filur stod och tittade på mig. Jag såg först inte att det var Alicia; håret var mycket, mycket kortare än när jag sist såg henne. Anledningen till detta sa Ulle senare var att Alicia hade fått för sig att testa lite nya frisyrer på sig själv - och det hade minst sagt slutat i katastrof. "Hon såg ut som ett psykfall! Som Britney Spears, typ!" Detta hade senare fixats till med en ordentlig klippning.
Jaja, söt var ungen i alla fall! Jag fick en stor kram av henne, och sedan började hon förklara att Anders och Alva var på toaletten, och att Mamma och Ulle var och handlade. När jag svarade blev hon plötsligt tyst och tittade konstigt på mig.
- Men... ska inte du prata engelska...?
- Inte nu, det gjorde jag ju bara i England.
- Men.. jaha.. men.. prata lite för mig!
- Haha, okej... Well, it really doesn't matter what I say, right? You don't understand me anyway. But su..
- Okejnukandusluta! Det är läskigt..
Ja, engelska kan vara rätt skräckinjagande.
Efter några minuter hörde vi hur Anders och Alva kom tillbaka från toalettbesöket. Jag tittade ut för att hälsa på dem, och såg hur Algot blev precis lika glad över Anders ankomst som över min. Well. 3 minuter, 3 veckor.. typ samma sak, eller?
Aja, Anders är en storfavorit hos min lilla hårboll, så jag blev inte så crushed över detta.
Lite senare kom även Ulle och mamma tillbaka, så då kramade jag om dem med och beodrade dem nätt och jämt sedan att börja med middagen; klockan var nu nio och jag hade fortfarande inte ätit sen klockan ett. Detta var också den första riktigt svenska maten jag skulle få äta sedan jag kom hem från England - i två dagar hade jag bara ätit mackor och fil.
Grillad fläskfilé med hemmagjord potatissallad - det var så gott att jag mer eller mindre dog lite. England mat är ingen höjdare - för det första saltar de aldrig maten, så den är ofta väääldigt smaklös, och för det andra är det antingen allderles för sött eller allderles för mycket fett.
Efter det att vi ätit upp blev det min uppgift att lägga Alva och Alicia. Alicia bad mig att läsa på engelska, men jag var helt slut så min hjärna fungerade inget vidare. Jag hade dock kunnat säga precis vad som helst utan att hon hade fattat, men inte ens enkla fraser klarade min hjärna av att bygga. Det fick bli på svenska.
Snart sov båda, och jag gick ut i förtältet och drack kaffe med mamma, pappa, Ulle och Anders. På bordet stod också en liten platt-TV som pappa hade köpt, och som han sa skulle stå i mitt rum sen. Awesome!
Vid tolv gick jag och la mig.
Det var skönt att vara tillbaka i Sverige.
Den två timmar långa bilresan dit var faktiskt riktigt trevlig! Jag och pappa dunkade "Sexy bitch", "We no speak americano" och "Sinner", sedan lyssnade vi på 5 avsnitt av Mastering Swedish och flabbade.
Vi var framme vid klockan sju på kvällen och det enda jag hade ätit den dagen var lite fil, så jag var fruktansvärt hungrig. Men så snart vi stannat bilen utanför husvagnen fick jag annat att tänka på. Där stod han - min älskade lilla hårboll som jag inte sett på 3 långa veckor! Jag flög ur bilen och sprang fram till Algot som viftade på svansen så mycket att hela han skakade. Det var verkligen underbart att få krama om honom igen! Han hoppade och skällde och pussade på mig på hundars vis, det var så härligt! Han är verkligen den jag saknat mest medans jag varit borta, och när jag på Arlanda flygplats fick reda på att jag inte skulle träffa honom direkt när jag kom hem utan två dagar efter, var jag nära på att börja gråta. Att jag inte heller skulle få träffa mamma eller Jakob direkt när jag kom hem var inte något tårarna som steg i ögonen hade med att göra.
När jag hälsat färdigt på Algot såg jag i ögonvrån hur en liten lilaklädd filur stod och tittade på mig. Jag såg först inte att det var Alicia; håret var mycket, mycket kortare än när jag sist såg henne. Anledningen till detta sa Ulle senare var att Alicia hade fått för sig att testa lite nya frisyrer på sig själv - och det hade minst sagt slutat i katastrof. "Hon såg ut som ett psykfall! Som Britney Spears, typ!" Detta hade senare fixats till med en ordentlig klippning.
Jaja, söt var ungen i alla fall! Jag fick en stor kram av henne, och sedan började hon förklara att Anders och Alva var på toaletten, och att Mamma och Ulle var och handlade. När jag svarade blev hon plötsligt tyst och tittade konstigt på mig.
- Men... ska inte du prata engelska...?
- Inte nu, det gjorde jag ju bara i England.
- Men.. jaha.. men.. prata lite för mig!
- Haha, okej... Well, it really doesn't matter what I say, right? You don't understand me anyway. But su..
- Okejnukandusluta! Det är läskigt..
Ja, engelska kan vara rätt skräckinjagande.
Efter några minuter hörde vi hur Anders och Alva kom tillbaka från toalettbesöket. Jag tittade ut för att hälsa på dem, och såg hur Algot blev precis lika glad över Anders ankomst som över min. Well. 3 minuter, 3 veckor.. typ samma sak, eller?
Aja, Anders är en storfavorit hos min lilla hårboll, så jag blev inte så crushed över detta.
Lite senare kom även Ulle och mamma tillbaka, så då kramade jag om dem med och beodrade dem nätt och jämt sedan att börja med middagen; klockan var nu nio och jag hade fortfarande inte ätit sen klockan ett. Detta var också den första riktigt svenska maten jag skulle få äta sedan jag kom hem från England - i två dagar hade jag bara ätit mackor och fil.
Grillad fläskfilé med hemmagjord potatissallad - det var så gott att jag mer eller mindre dog lite. England mat är ingen höjdare - för det första saltar de aldrig maten, så den är ofta väääldigt smaklös, och för det andra är det antingen allderles för sött eller allderles för mycket fett.
Efter det att vi ätit upp blev det min uppgift att lägga Alva och Alicia. Alicia bad mig att läsa på engelska, men jag var helt slut så min hjärna fungerade inget vidare. Jag hade dock kunnat säga precis vad som helst utan att hon hade fattat, men inte ens enkla fraser klarade min hjärna av att bygga. Det fick bli på svenska.
Snart sov båda, och jag gick ut i förtältet och drack kaffe med mamma, pappa, Ulle och Anders. På bordet stod också en liten platt-TV som pappa hade köpt, och som han sa skulle stå i mitt rum sen. Awesome!
Vid tolv gick jag och la mig.
Det var skönt att vara tillbaka i Sverige.
Allting kommer bli bra
Rätt skön om ni frågar mig.
Klicka här för att öppna i spotify.
Den svenska björnstammen - Allting kommer bli bra
