Jul, jul, jul.

Kommer ni ihåg?

4-5 år. Vi hade skrivit en lång julklappslista, där i princip alla sakerna var ifrån BR. Flera veckor innan jul började mamma att tjata. "Nu är det snart jul! Snart kommer tomten, vad har ni önskat er? Nu får ni vara snälla!"

Ju närmare julen kom destå ivrigare blev mammas tjat. "Nu är det bara några dagar kvar! Har ni skickat iväg era listor? Ojojoj, snart kommer han hit!" Vi älskade det, jag och Jakob.

Lussebullar, pepparkakor, julgodis.. oj vad vi kämpade. Pirret i magen som bara växte ju närmare julafton kom. Hat-kärleken till Tomten. Jag ville ha paketen, men det fick gärna gå snabbt. Tomten skulle komma, ge paketen, och sedan gå. Varför jag var rädd kommer jag inte ihåg. Kanske blev allt prat om honom lite för mycket? Och det underlättade ju inte att han såg ut som han gjorde heller.Jakob var nog lite tuffare av sig.

Familjen Silfvers pepparkakshusbakning (jösses vilket krångligt ord) är något jag aldrig glömmer. Alltid blev det fel. Mamma som desperat försökte få till ett fint och traditionellt pepparkakshus, och Jakob och jag som bara åt upp godiset och glasyren. Jag får nästan dåligt samvete när jag tänker på mamma som med lite halv-panik i rösten frågade vem som hade ätit upp hälften av alla non stop's. Men vi fick faktiskt alltid till det, tillslut. Pepparkakshuset blev färdigt. Mamma kunde lugna sig. Nu var det klart. På julafton slog vi alltid sönder det med pappas hammare, sedan åt vi upp det. Tråkigt nog hade både Jakob och jag gått och nallat av det då och då, så det var inte mycket kvar av det.

Kvällen innan julafton åt vi gröt. Det var väldigt pirrigt. Vi pratade om Tomten och alla pakter vi -förhoppningsvis- skulle få. Sedan klädde vi granen. Vi hade alla möjliga figurer. Saker jag och Jakob gjort på dagis, änglar, tomtar, polkagrisstänger, olika sortes julkulor.. Mamma hade köpt julkulor i papp, eftersom jag alltid lyckades ta sönder de i glas. Mina favoriter var de guldiga änglarna. Var och en utav dom spelade ett instument, och mina två favoritänglar spelade fiol och flöjt, haha. I toppen hade vi antingen en ängel eller en guldstjärna.

Sedan var det läggdags. Eller nej, först var det dags att sätta ut gröten som Tomten skulle få när han kom. En mycket viktigt tradition. 

Oj vad svårt det var att somna. Det gick verkligen inte. Pirret i magen bara växte, och jag var inte alls trött. Det ryckte i benen. Men tillslut lyckades jag iallafall somna.

Jakob vaknade alltid först. Han kom in till mig och la sig i min säng och viskade "Emma, tåmte ha valit hä! kåm så titta vej i tlappen!" (Min kära bror kunde inte säga "r")

Så satte vi oss i trappen och kikade ner. Och där låg dom. Paketen. Vi vågade inte gå ner själva, så vi satt alltid kvar en stund i trappan och pratade och fnissade. Sedan sprang vi upp och väckte mamma och pappa, och sen gick vi alla ner tillsammans. Lyckan var obeskrivlig. Pirret i magen hade exploderat, och la sig inte förens några dagar efter julafton.

Tror inte ni fattar hur jäkla besviken jag är.

Jag har precis skrivit brev till min tysk.

I vår åker jag och Göran, tillsammans med några andra i våran skola, till Essen och hälsar på den tyskarna och deras spännande kultur. (?) Sedan kommer de till oss och bor här en vecka. Min tysk spelar också tvärtflöjt, och hon skriver att "I think sometimes me and my friends are a little bit CRAZY ;)"

2 poäng för engelskan btw.

Översättning: De hade skrivit brev och vi fick välja vem vi tyckte verkade intressantast. Tyvärr var jag lite seg, så jag fick nöja mig en en tvärflöjts-spelande 14-åring med en, förhoppningsvis, snygg bror.

alla som vill får klappa min tysk!

Våran hemkunskapslärare har ingen humor. Hon blev skitsur när jag hotade med att bitchslap'a Martina med en bit rått kött. Sura jävel. Hon hatar mig.

Kanske var för att jag, första dagen vi hade henne, kastade en degklump i huvudet på min kompis? Eller den gången när jag tappade en hel skål med sås i marken? Eller kanske det är för den gången då jag doppade händerna i mjöl och sedan på Martinas bröst? Var det bara jag som tyckte det var väldigt sexigt?  Eller den gången då jag, moget nog, satt och ritade snoppar Kisch hemkunskapsläxa? Eller vänta. Det kanske var den där gången då jag råkade nocka henne med en gurka.

Hur som helst. Hon har absolut ingen anledning att ogilla mig.

Det gick skit på båda proven. Fan.
Fan, fan, fan.
Känns som om allting bara går dåligt just nu. Precis som om han där uppe är sur på mig för något. (Säger jag frågande samtidigt som jag skriver "fan" fyra gånger om) Aja. Förlåt mig, i så fall.
 
Annars var det en mysig dag, faktiskt. Gympan var grymt rolig, och jääävligt svettig. Innebandy och basket, mitt lag, the green ones, vann båda matcherna (20 min basket, 20 min innebandy). Yey! Haha, fast utan Lucy i laget hade nog basketmatchen inte sett så rolig ut för oss.

Efter skolan gick jag och Eve och köpte godis. Som vanligt köpte jag för mycket för att orka äta upp, och det slutade, som vanligt, med att Eve fick halva min påse. Vi drev omkring på stan med våra ton-tunga väskor och väntade på att klockan skulle bli tre. Tio över två gav vi upp och satte oss på Wienerkonditoriet och snackade.
Klockan blev tre och jag gick till Karista för att klippa mig (formade till och toppade lite bara). Eve hängde med och satt snällt i soffan medans jag blev klippt. Det gick på 10 minuter, eftersom jag är rädd om varje liten millimeter av mitt hår efter en liten incident i somras.  (Skulle testa en ny salong och det slutade med att hon klippte av mig håret och färgade det svart. Fråga mig fan inte hur det gick till, men jag visade mig i alla fall inte ute på två veckor, innan jag smält det någorlunda.)

När klippningen var klar åkte vi buss upp till Racketcentrum, där vi spelade badminton i dryga 75 min. Det var skitroligt! Eve och jag funderar på att boka en bana en gång i veckan och spela. Vi tycker det är lika roligt båda två, trots att Eves pappa är proffs, och hon råkar ju vara liiite bättre än mig. Fast det är faktiskt rätt jämt ändå!
Jaja. Hemfärd.
Dusch.
Suck. Jag är helt slut. Och Martina och Moffat vill att jag ska hänka på dom. Jag brukar inte tacka nej till att ha mysigt med mina kompisar, men som sagt, jag är helt slut.
Vi får väl se hur kvällen slutar.

Puss.

Är det ens någon som läser min blogg?

Idag har varit en bra dag! Allting känns så mycket bättre nu, allting går så mycket lättare. Mitt liv har börjar komma igång igen, helt enkelt. Familj, vänner och jag själv. Känslan är obeskrivlig.

Idag gick vi från halv 10 till halv 12, vilket var helt underbart skönt. (Jaja, okejdå. Vi hade slutat 13:10 i alla fall, men det kändes ändå skönt att få slippa den sista lektionen.)
Jag skulle med Marty Party hem efter skolan; vi skulle plugga och träna kickboxning innan teatern började vid 17:00.
Men eftersom Martina var på sång så föjde jag hennes med henne kära tvillingsyster hem sålänge. Vi var båda lama, trötta och hade huvudvärk, men vi hade kul ändå.
Efter 40 min mupp-snack (the mupps, fosho), så gick Becca upp på övervåningen för att plugga medans jag satte mig i deras TV-rum och kollade på TV.
När Martina kom hem  hittade hon en väldigt trevlig (?) överraskning i sin soffa, nämligen mig. Halvdöd.
 
Vi åt, och konstaterade att vi inte hade så bråttom med att plugga, eftersom provet vi skulle ha imorgon blev flyttat till fredag. (Thank god!)
Sedan la vi oss och kollade på TV (igen - för min del). Vi var båda skittrötta. Vad är det här egentligen? Alla är trötta nu för tiden. Måste vara vädret.
Kickboxningen som skulle börjat klockan tre var det inte tal om, vi var på tok för trötta. Istället bestämde vi oss för att gymma på Sense efter teatern.
Martina och jag fajtades om fjärrkontollen; Jag ville se "Project Runway" - som Top Model, fast de tävlande är designers inte modeller, och Martina ville se "H20", ett amerikanskt barnprogram om några sjöjungfrur med magiska krafter.
Jag vann.
Sedan började "Top Model 8", och vi satt som klistrade.   ...Sorgligt.
Till våran fasa så slutade inte Top Model förens klockan fem - alltså samtidigt som teatern började. Och hallå? Inte sjutton kunde vi missa vem som fick åka hem?
När programmet var slut bar det av till teatern, och jag föreslog att vi skulle ta cykeln. Martina var lite tveksam; "Jag kommer bara glömma den där sen..", men efter ett tag gav hon med sig. Jävlar vad jag flabbade när Martina, i en nerförsbacke, konstaterade att bromsarna inte funkade.
"KOMMER DET EN BIL NU SÅ DÖR VI!       HELVETE, EN BIL!!!!"
Ja, jag har det på film.
Och ja, Martina glömde sin cykel efter teatern.

Teatern  var lite smålam. Jag garvade mest åt Martina och hennes kattdräkt, och hon garvade åt Julia, den förvirrade björnen.
För att få er att förstå lite bättre så ska min grupp medverka i "En sagolik jul", där vi ska vara djur hela bunten. Mycket, mycket roligt. Martina gick vara rådjur och katt, "för det är två så smidiga djur båda två", som våran teaterlärare sa. Och jag blev varg. Vad sjutton ska det betyda..?

Efter teatern blev det 90 min träning på Sense. Härligt, härligt.
Och som om det inte kunde bli bättre, så har jag fått hem "Ljudet av ditt hjärta" - den tredje boken i Stephenie Meyers serie om Edward och Bella. Jag hoppade av förtjusning när pappa sa; "du har fått en bok med posten", och så fort jag är klar här så ska jag springa upp och börja läsa den.

Och jag är klar... nu. Godnatt!