En dag på jobbet
Det är helt sjukt vad trött jag är, och både kropp och huvud värker som bara den.
Nejdå, jag har inte blivit nertrampar av hundra skenande hästar, och nej, jag har inte fått ett piano över mig.
Jag har jobbat.
Började klockan 08 i morse och slutade vid 15. Hann väl med ungefär 15 trapphus, och det är fanimej jobbigare än det låter.
Dessutom höll jag på att dö när jag insåg att det inte var 6-4 hus vi skulle städa (5 trapphus i varje, 7 våningar), utan 64 hus. Halle-fucking-lujah. Och vi hann alltså med typ 5-6 hus idag. Seriöst, hur i helvete ska vi klara 64 på bara tre dagar? Det går ju inte.
Jaja, imorgon blir det till att gå upp vid 07 och förmodligen jobba ända fram till 16. Fyfan, rent ut sagt.
Men vad gör man inte för lite pengar?
Anyhow, sitter och färgar mitt hår eftesom mami var söt och köpte hem färg. Inget speciellt, bara en brun färg, men det är ändå skönt med lite "påfyllning".
Resten av kvällen ska det städas och promeneras med den håriga lilla saken som ligger vid mina fötter, trots att jag varken har lust eller ork. Vill egentligen inget hellre än att ta en alvedon och lägga mig för att sova.
Blöh.
Klago-Emma.
Nejdå, jag har inte blivit nertrampar av hundra skenande hästar, och nej, jag har inte fått ett piano över mig.
Jag har jobbat.
Började klockan 08 i morse och slutade vid 15. Hann väl med ungefär 15 trapphus, och det är fanimej jobbigare än det låter.
Dessutom höll jag på att dö när jag insåg att det inte var 6-4 hus vi skulle städa (5 trapphus i varje, 7 våningar), utan 64 hus. Halle-fucking-lujah. Och vi hann alltså med typ 5-6 hus idag. Seriöst, hur i helvete ska vi klara 64 på bara tre dagar? Det går ju inte.
Jaja, imorgon blir det till att gå upp vid 07 och förmodligen jobba ända fram till 16. Fyfan, rent ut sagt.
Men vad gör man inte för lite pengar?
Anyhow, sitter och färgar mitt hår eftesom mami var söt och köpte hem färg. Inget speciellt, bara en brun färg, men det är ändå skönt med lite "påfyllning".
Resten av kvällen ska det städas och promeneras med den håriga lilla saken som ligger vid mina fötter, trots att jag varken har lust eller ork. Vill egentligen inget hellre än att ta en alvedon och lägga mig för att sova.
Blöh.
Klago-Emma.
Gammalt inlägg
Jag tittar igenom gamla utkast och hittade det här, haha. Det är faktiskt lite roligt, så jag lägger ut det.
Dessutom hittade jag mitt långa London-inlägg också. Vad sjutton, lade jag inte ut det på bloggen?
Idag när jag vaknade hade jag ett sms och ett missat samtal ifrån Göran.
Hon hade ringt mig klockan 01:20, och smset löd; "Hej"
Bara "Hej". Inte ens en punkt. Detta är mycket, mycket ovanligt för att vara Göran.
Här är våran sms koversation:
Jag: ..va?
Göran: Haha, hej
Jag: Wtf..?
Göran: Jag ringde dig inatt, men andades bara i telefon, så jag blev rädd.
Jag: Haha, nej. Min telefon låg på skrivbordet i morse. (Och den är uppfällbar, så även om den hade legat bredvid mig hade jag inte kunnat "råka" svara.)
Göran: ...AAAH!? :O
Jag: HAHAHAHAHA
Göran: Det är fan inte roligt! Du kanske gick i sömnen?
Jag: Absolut inte. Det är jag helt säker på.
Göran: Fyfan. Fyfan vad läskigt.
Och om Göran talar sanning så är det faktiskt jävligt läskigt. Vad händer egentligen i mitt rum när jag sover?
Mysdag hos farmor
Har varit hos min söta lilla farmor idag och ätit lunch, tillsammans med resten av familjen och min farbror. Väldigt gott som vanligt - jag älskar farmors mat!
Efter det satte alla (förutom min kära mor som skulle till jobbet) sig i sofforna framför TV:n och småpratade lite. Tjugo minuter senare sov alla som stockar. Pappa snarkade i fotöljen bredvid min, Jakob låg i soffan på andra sidan soffbordet och Peter hade gått in och lagt sig i farmors säng. Att Jakobo och pappa var trötta kan jag förstå, de gick upp klockan sju idag och har varit och fiskat hela förmiddagen, men hur jag kunde vara så jävla trött förstod jag inte. Jag sov ju klockan ett för sjutton.
Jag vaknade till av att farmor fnissande tog fram kameran för att ta kort på oss. Jag måste ha sett väldigt charmig ut.
När hon såg att jag var vaken frågade hon om vi skulle titta på en film, vilket jag tyckte att vi kunde göra. Jag kan dock inte säga att utbudet var särskilt stort (eller alls i min smak), men tillslut lyckades jag hitta en Morden i Midsomer-film som jag inte sett. Var helt såld på den "serien" när jag var mindre - det var lite av en tradition att sätta sig och titta på ett avsnitt varje fredagskväll.
Jag förstår nu varför denna tradition dog ut - filmen var allderles för seg för min smak, och jag höll på att somna flera gånger.
Pappa, Jakob och Peter vaknade en efter en de med och tillslut satt alla i soffan och försökte lista ut vem mördaren var, mendan jag - duktiga och smarta lilla Emma - nästan listat ut det redan från början.
Vi hann dock inte se klart hela filmen för pappa var tvungen att åka hem och hämta en film han hyrde igår, för att sedan åka in till stan igen och lämna tillbaka den.
Så nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli sju, för då ska pappa antagligen skjutsa upp mig till axamo så att jag kan springa en runda.
Imorgon är det jobb.
Inte pepp.
Efter det satte alla (förutom min kära mor som skulle till jobbet) sig i sofforna framför TV:n och småpratade lite. Tjugo minuter senare sov alla som stockar. Pappa snarkade i fotöljen bredvid min, Jakob låg i soffan på andra sidan soffbordet och Peter hade gått in och lagt sig i farmors säng. Att Jakobo och pappa var trötta kan jag förstå, de gick upp klockan sju idag och har varit och fiskat hela förmiddagen, men hur jag kunde vara så jävla trött förstod jag inte. Jag sov ju klockan ett för sjutton.
Jag vaknade till av att farmor fnissande tog fram kameran för att ta kort på oss. Jag måste ha sett väldigt charmig ut.
När hon såg att jag var vaken frågade hon om vi skulle titta på en film, vilket jag tyckte att vi kunde göra. Jag kan dock inte säga att utbudet var särskilt stort (eller alls i min smak), men tillslut lyckades jag hitta en Morden i Midsomer-film som jag inte sett. Var helt såld på den "serien" när jag var mindre - det var lite av en tradition att sätta sig och titta på ett avsnitt varje fredagskväll.
Jag förstår nu varför denna tradition dog ut - filmen var allderles för seg för min smak, och jag höll på att somna flera gånger.
Pappa, Jakob och Peter vaknade en efter en de med och tillslut satt alla i soffan och försökte lista ut vem mördaren var, mendan jag - duktiga och smarta lilla Emma - nästan listat ut det redan från början.
Vi hann dock inte se klart hela filmen för pappa var tvungen att åka hem och hämta en film han hyrde igår, för att sedan åka in till stan igen och lämna tillbaka den.
Så nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli sju, för då ska pappa antagligen skjutsa upp mig till axamo så att jag kan springa en runda.
Imorgon är det jobb.
Inte pepp.
Anacondan
Letade igenom ännu ett utkast och hittade detta. Det kändes rätt starkt, och även om det faktiskt finns en anledning till att jag inte lagt ut det så gör jag det nu ändå.
Det är den 26:e september. Klockan är 00:32, och jag sitter själv i mitt rum och funderar på att släcka taklampan - den förstör känslan.
Eller.. vilken känsla? Känslan av ensamhet som kommer slingrandes som en anaconda och lindar sig runt halsen? Kväver sitt offer.
Den känslan?
Jag ska nog låta lampan vara tänd ändå.
Eller så släcker jag den och tänder några ljus istället.
Jag vet inte vad det är, men jag får nästan lite panik såna här nätter.
När jag inte har någon att prata med, och då menar jag inte nödvändigtvis face to face eller i telefon.
Jag har egentligen inte funderat mer på varför det är såhär men nu när jag gör det så undrar jag om det inte hör ihop med mitt - inte helt problemfria - förflutna, då varje stund av ensamhet var ett rent helvete. Så fort jag lämnades ensam kom de där förbjudna tankarna krypande.
Och den där fruktansvärda huvudvärken. Som om varje ord jag tänkte var en vass sten som någon släppte över mig, lät den falla rakt ner i mina känsliga tankebanor.
Vad detta handlar om spelar ingen roll. Ni som står nära mig vet - och det räcker.
....
Texten är som ni märker inte klar, jag avslutade den efter att ha insett att den bara var patetisk.
Men nu lägger jag ut den - för jag är seriöst så jävla lättad. Mindre och mindre av mina helvetesår är kvar i mig, och det är så jävla skönt.
Du klarade det, du är awesome.
Men nu lägger jag ut den - för jag är seriöst så jävla lättad. Mindre och mindre av mina helvetesår är kvar i mig, och det är så jävla skönt.
Du klarade det, du är awesome.
Ännu mer Becci. (Gillar bilden.)
Kommentarer gillas som sagt!
Natten är min fristad
(En gammal text jag hittade när jag kollade igenom mina utkast på bloggen. Tänkte att jag kunde ladda upp den, trots att den inte ens ser färdig ut.)
Mörkret gör mig inte blind.
Det får mig att se saker
Får mig att känna saker
som dagsljuset lyckas gömma
Skjuta undan de lite tyngre tankar och känslor, för att sedan låta natten ta hand om dem.
Tystnaden gör mig inte nervös
Den ger mig tid och får mig lugn
Ensamheten gör mig inte rädd
Den ger mig mod till att vara mig själv
Mörkeret gör mig inte blind
Det får mig att våga öppna ögonen
Natten är min fristad.
Mer Becci - Kommentarer gillas!
Becci
Fotokväll med Muppie och Kajsa
Becca, a.k.a "Muppie" och Kajsa kommer hit ikväll. :) Det blir till att fota Muppie (och kanske Kajsa med, om hon ställer upp), sedan ska jag hjälpa Muppie med hennes blogg, och efter det blir det kanske film eller liknande.
Mysmys!
Imorgon ska vi upp tidigt och gå på mellandagsrean! Åh, är så pepp! Jag behöver verkligen nya kläder. Dessutom ska jag kolla efter en nyårsklänning (eller nyårskläder i alla fall, jag gillar inte att bära klänning).
För övrigt har dagen varit väldigt seg, men det har faktiskt bara varit mysigt. Har legat i sängen, bara myst in mig själv i täcket och tittat på "The proposal".
Om en stund hade jag tänkt ge mig ut för att springa, trots det rent av äckliga vädret. Det regn-snöar - vilket enligt mig är det värsta sortens väder vi har.
Lite överdriven redigering..
...men det var mest för att jag inte hade något att göra :)
Ännu en julafton
Bjuder på en helt oredigerad bild som är tagen precis utanför mitt hus.
En söt Alicia.
Lite saker jag skrattat åt som fisungen här ovanför har sagt ivkäll:
- Emma, vad står det där?
- Det står "God jul"
- Nej, det gör det inte. Det står "God bajs". Nu får du fyra hål i nacken bara för det.
- ..va?
- DU HÖRDE MIG!
Alicia (viskar): Emma.. du är bjuden till mitt kalas på lördag.. men ingen annan kan komma.. vi har inte tillräckligt med stolar.
- När kommer toooomteeeen hit?
- Han kommer nog snart!
- Men när kommer han!? Jag vill att tomten ska komma!
- Han kommer, lugn bara.
- Men säg åt honom att skynda sig hit, jag vill träffa honom!
- Jag ska be honom skynda sig.
- Men nuuuuu!
- Nemen! Titta där, nu kommer han!
- NEJ!!
- Får jag öppna dina paket, Emma?
- Vi kan öppna tillsammans!
- Okej!
- Oj Alicia, vad snabbt du öppnar. Vänta lite, jag hänger inte med.
- EMMA, DET ÄR BARA SÅ ATT NU FÅR DU FAKTISKT HÄNGA MED!
----
Och så var ännu en julafton avklarad! Jag fick bland annat en DVD med flera timmars tips på hur man redigerar porträtt som bäst :) Blev jätteglad! Sedan fick jag pengar, presentkort på Carlings, massa mysiga ljus, ett halsband, ett läppglans från Body Shop, ett litet paraply (haha, farmor är så söt - jag tjatar alltid om att vi inte har paraply hemma) och en 5-nummers-prenumeration på en fototidning, yay!
Det var mer, men jag kommer inte på allt just nu, haha.
Alicia och Alva har sprungit runt som tokar efter mig hela kvällen! Alva har precis börjat prata lite mer på riktigt, och hela den senaste delen av kvällen har bestått av att hon sprungit fram till mig, sagt "komme tän!" och sedan sprungit iväg. Så sjukt gulligt. Sedan kom hon fram till mig när jag stod med jacka för att jag skulle ut och tetsa det nya stativet.
-Emma åka täm? frågade hon och såg faktiskt lite ledsen ut.
-Haha, nej, jag bor ju här!
- Nä.. Komme tän!
Sedan sprang hon därifrån.
Gulliga unge.
God jul!
Ja, då var det julafton igen! God jul på er! :)
Morgonens presenter var ett stativ, ett polariseringsfilter och en.. slags.. sak som man sätter foton i :) Ska sätta upp den på väggen och skriva ut lite foton sen tänkte jag.
Blir spännande att se vad jag får mer ikväll!
Morgonens presenter var ett stativ, ett polariseringsfilter och en.. slags.. sak som man sätter foton i :) Ska sätta upp den på väggen och skriva ut lite foton sen tänkte jag.
Blir spännande att se vad jag får mer ikväll!
Vad fick ni?
Pulka och ett snyggt armband
Fixade en ny design, det gick på bara några minuter, så om den är lite ogenomtänkt förstår ni varför.
Det är i och för sig lite tråkigt att jag aldrig riktigt har lust att sätta mig ner och verkligen jobba med en design på riktigt.
Det är i och för sig lite tråkigt att jag aldrig riktigt har lust att sätta mig ner och verkligen jobba med en design på riktigt.
Aja.
Göran har varit här idag, och vi har åkt pulka. Fy vad roligt det var! Haha.
Vid två får jag ett telefonsamtal.
- Hallå?
- Göran. Helvetes jävla kuk.
- Haha, vad nu?
- Jag tog mullsjö-bussen.
- HAHAHA, VA? Varför det!?
- Jag vet inte. Nu står jag i alla fall mitt ute i ödemarken. Hjälp!
- Hahahaha, men du, hur ser det ut där du står?
- Öh.. det står.. "flasarp".. tror det är ett hundpensionat här..
- Haha, jaha. Men då är du inte helt fel! Gå bara tillbaka samma håll som du kom från.
- Men.. det är typ en meter snö..
- Gå på vägen då?
- Men då blir jag ju påkörd!
- Nejdå, du hinner ju se när det kommer en bil, så flyttar du bara på dig. Du vet väl vilken sida du ska gå på? Annars börjar jag skratta!
- Hahaha, ja! Vänster sida! HAHAHAH, skoja bara.
- ...Det är vänster sida du ska gå på.
- ...
Jag grabbar två pulkaliknande saker (eller, ja, de är långa, och man sitter typ på knä på dem när man åker) och gick ut för att möta henne. När jag kämpat mig upp för den långa backen utanför mitt hus ser jag hur ett fetto kommer gåendes några hundra meter fram. Ja, det var Göran det. Hennes termobyxor och den tjocka jackan fick henne lite att se ut som en barbapappa i kroppen. Men ärligt talat så ser vi faktiskt alla lika omsmidiga ut i skid/vinterkläder.
Vi kastade oss ned för första bästa backe - som var grusad. Det gick med andra ord inte så bra.
Istället hittade vi en annan som vi testade, och den var skitkul! På vänster sida av backen låg ett hus, och utanför satt en schäferhund och såg på oss. Hunden var inte kopplad, vilker Göran tyckte var skitläskigt, så jag fick åka på den sidan av backen.
- Men kolla Göran, den är ju jättesöt!
- Ja! Och snäll!? Väldigt snäll, eller hur Emma!? Snäll är den..
Haha.
Efter att ha susat ner för backen ett antal gånger bestämde vi oss för att gå hem. Då plötsligt hör vi en liten röst bakom oss som ropar "hallå, tjejer! Tjejer, vänta! Hallå!"
Vi vänder oss om, och springade mot oss kommer en liten kille i 5-års åldern.
"Ropar han på oss!?" väste jag samtidigt som jag försökte kväva ett skratt.
Då stannade han och tittade på oss. Vi tittade på honom.
Och så började han sjunga.
Då fnissade vi lite och gick därifrån. Då hör vi hur han ropar (antagligen till sin pappa eller mamma): "Nää.. de bara tittade på mig.."
Fick faktiskt lite dåligt samvete. Sötungen ville säkert vara med oss och åka pulka!
Göran åkte hem någon timme efter det, och ytterligare två timmar senare kom Eric, Åsa, Filippa och Dexter hit för att fira "lilljul". De firar nämligen jul i Stockholm i år (Åsa kommer därifrån), så då tänkte vi att vi träffas lite idag istället och byter julklappar.
Det första Filippa gjorde när hon kom var att springa fram, krama mig och säga "åh, Emma, du är så söt!". Sedan gav hon mig en julklapp som hon slagit in allderles själv. "Det är ett armband!" sa hon sedan, och gick iväg. Haha, underbara unge.
Vi åt lite mat och började sedan dela ut alla julklappar. De flesta var till Filippa och Dexter, och Filippa hoppade runt som en tokig, och så fort Dexter fick paket gjorde hon någon slags indianliknande dans, och började sjunga "ja må han leva". Jag skrattade.
Själv fick hon bland annat en sminkdocka som hon genast satte sig och pysslade med. Jag satte mig bredvid för att titta på, men det dröjde inte länge förens jag istället fick agera smindocka.
"Blunda... Så. Pluta med läpparna... Så. Håll denna... Så. Blås här... Så."
Jag blev väldigt stilig må jag säga.
Efter ett tag började hon hålla på med mitt hår istället. Hon borstade, kammade och satte i spännen och tofsar. Medans hon borstade passade hon på att fråga mig vad jag tyckte om mitt hår.
- Ja, Emma. Tycker du att du har ett fint hår eller?
- Ja, det tycker jag väl att jag har.
- Jadu. Jag tycker faktiskt att det är rätt snöckt (snyggt).
Jag skrattade.
När hon var klar med både hår och smink tittade hon på mig, som för att se om det var något som fattades. Sedan log och hon sa "Emma, du ser ut som Timmy - barbaren!"
Jag har ingen aning om vem denna Timmy är, men jag kan nog inte säga att det var speciellt smickrande.
It's a rush I can't explain
Ludovico gör mina nätter.
Dietro Casa
Jönköping är svinkallt, och jag blåser bort
Snö, äntligen snö!
Tråkigt!
Kommenterade en tjejs bild på bdb, och seriöst, det här är sååå tråkigt.
(Neråt och upp)
- Nice bild! Den hade dock varit snyggare utan fejk-fransarna du satt dit i PS. (De kan vara snygga att använda, men det var sån skillnad på kvalité så det hade nog varit bättre utan.)
2. klarar av? mår du bra eller? jag skrev att jag inte bryr mig om din åsikt? och inte att jag skulle anmäla dig eller något
3. jag vill komma fram till att, JAG ÄR MEDVETEN OM DE DU KOMMENTERADE, men jag bryr mig inte om din åsikt, för det finns andra individer som inte fattar att det är fake, och det räcker bra för mig med tanke på med att jag inte tar mitt " fotograferande" på allvar.
(Neråt och upp)
- synd att jag inte kunde bry mig mindre vad ngn random chick tkr :S
- Haha, vad löjligt du beter dig. Jag sa ju att bilden var snygg. Dessutom ger dig tips och du agerar så. Moget.
- agerar hur? vadå trodde du att jag skulle bry mig? jag ser väl själv att man ser det, men säg det till dom andra som kommenterade. alla kanske inte är lika kloka som jag o du & kan se dom fake ögonfransarna
- Men, haha, vart vill du komma? Seriöst, tagga ner tjejen. Om du vill komma någon vart med ditt fotande måste du lära dig att ta emot tips och kritik.
Och vill du inte det, tja, då är det ändå en bra sak att kunna. Blir lite jobbigt om du inte klarar av att man försöker hjälpa dig.
- 1.jag är inte intresserad av att komma någonstans med mitt fotograferande.- Haha, vad löjligt du beter dig. Jag sa ju att bilden var snygg. Dessutom ger dig tips och du agerar så. Moget.
- agerar hur? vadå trodde du att jag skulle bry mig? jag ser väl själv att man ser det, men säg det till dom andra som kommenterade. alla kanske inte är lika kloka som jag o du & kan se dom fake ögonfransarna
- Men, haha, vart vill du komma? Seriöst, tagga ner tjejen. Om du vill komma någon vart med ditt fotande måste du lära dig att ta emot tips och kritik.
Och vill du inte det, tja, då är det ändå en bra sak att kunna. Blir lite jobbigt om du inte klarar av att man försöker hjälpa dig.
2. klarar av? mår du bra eller? jag skrev att jag inte bryr mig om din åsikt? och inte att jag skulle anmäla dig eller något
3. jag vill komma fram till att, JAG ÄR MEDVETEN OM DE DU KOMMENTERADE, men jag bryr mig inte om din åsikt, för det finns andra individer som inte fattar att det är fake, och det räcker bra för mig med tanke på med att jag inte tar mitt " fotograferande" på allvar.
Btw, läs 3:an igen. Hennes bilder är alltså till för de lite mindre smarta anser hon :) Härligt att det finns såna fotografer också, som riktar sig till de lite dem! Gulligt av henne, eller hur?
Nej, nu ska jag inte vara dryg (fast egentligen kan man ju inte låta bli när man stöter på en sån här).
Nej, nu ska jag inte vara dryg (fast egentligen kan man ju inte låta bli när man stöter på en sån här).
Mys med William
Godmorgon på er! Hoppas ni gillade bilderna jag lagt upp det senaste, även om det inte blivit sådär överdrivet många (eller jättenya för den delen - förutom de tre sista.)
Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men det har verkligen inte hänt speciellt mycket som kan skrivas ner här. Det skulle i så fall varit lördagen, som först spenderades hos mina kusiner och sedan hos Mandie Candie. Kanske skriver ned den sedan.
Anyhow!
Jag är inte klar med kodningen på bloggen, och vet inte heller om jag tänker använda headern som jag har nu. Ska när jag kodar försöka fixa så att ni ser vad ni kommenterar, och att det inte bara är vitt!
Och musiktips till er som söker musik för mysiga kvällar; William Fitzsimmons album "The Sparrow And The Crow" är fruktansvärt bra. Lägger in tre låtar som jag fastnat för rejält.
I don't feel it anymore
Even now
After allt
Jag har verkligen varit dålig på att uppdatera här, men det har verkligen inte hänt speciellt mycket som kan skrivas ner här. Det skulle i så fall varit lördagen, som först spenderades hos mina kusiner och sedan hos Mandie Candie. Kanske skriver ned den sedan.
Anyhow!
Jag är inte klar med kodningen på bloggen, och vet inte heller om jag tänker använda headern som jag har nu. Ska när jag kodar försöka fixa så att ni ser vad ni kommenterar, och att det inte bara är vitt!
Och musiktips till er som söker musik för mysiga kvällar; William Fitzsimmons album "The Sparrow And The Crow" är fruktansvärt bra. Lägger in tre låtar som jag fastnat för rejält.
I don't feel it anymore
Even now
After allt
Här springer jag omkring på kvällarna
Ensam
Ny bakgrund - mer kommer!
Lägger in bakgrunden jag tänkte ha i den nya designen, längre än så har jag faktiskt inte kommit. Har försökt fixa lite med en header, men fantasin flödar inte precis. Kommer ni på något är det bara att säga till!
Sedan ska jag koda om lite osv.
(Syns inte bakgrunen? Klicka på F5!)
"Snow Queen"
Mina älskade kusiner - live!
Haha, här har ni mina tuffa kusiner.
Höst i Kortebo
You're the reason I come home
Ron Pope - You're the reason I come home.
Höstvärme
Hoho.
One day I woke up, and there was more to love
Minnutes - More to luv
One day I woke up, and there was more to love
One day I woke up, and there was more
One day I woke up, and there was more to love
Of you
Jag ger dig min morgon..
Lifeline
Men bara när du inte hör..
Sitter och lyssnar på "Utan dina andetag" med Carolina Wallin Pérez, och inte förens nu inser jag hur fruktansvärt fin den låten faktiskt är. Kent har fantastiska texter, det är väl ingen nyhet, men ibland tycker jag att de gör sina låtar nästan likadana allihop så det blir tillslut bara jobbigt att lyssna på.
Carolina sjunger på sitt eget sätt som gör att texten kommer fram så mycket mer. Att hon har en fantastisk röst gör ju inte saken sämre.
Carolina sjunger på sitt eget sätt som gör att texten kommer fram så mycket mer. Att hon har en fantastisk röst gör ju inte saken sämre.
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
För att öppna låten i spotify, klicka här.
ES1b i Lekeryd
Trevlig dag igår.
Direkt efter skolan åkte jag till Bankeryd och satt barnvakt åt Filippa och Dexter i några timmar. De är så mysiga på två så det är inte klokt! Och deras hund Vega också. Gud så mysig hon är, hon var vid mig hela tiden och så fort jag satte mig på golvet för att leka med Filippa eller Dexter så kom hon och satte sig i mitt knä. Så himla mysig. Och söt.
Filippa gick runt med en lite leksakskastrull som hon rörde om i.
Filippa: Det här är Thomas soppa. Han vet hur man lagar soppa, han lägger bara i goda saker.. som.. ja, det vet jag inte, men det är väldigt goda saker. Och varm är den, så han säger att >den ska man inte äta varm<, och så blåser han.. Thomas vet hur man gör.
Jag: Haha, jaså? Vem är denna "Thomas" då?
Filippa (viskar): ..han kommer om natten..
Jag: Hahaha, va!?
Filippa: Ja, han är här nu!
Jag: Jaså? Vart då någonstans?
Filippa (Pekar på Dexter som kryper runt på golvet): Där.
Jag: Är det Thomas?
Filippa: Nej. Det där är Thomas kille.
Jag: ...o..okeej..
Knasiga unge.
Dexter, som nästan precis lärt sig gå, staplade runt på golvet och rev ut saker från väskor som Filippa packat så fint. Sedan skrattade han.
Vid sex kom Eric (min morbror och Filippa och Dexters pappa) hem och jag packade ihop mina saker och stack nästan direkt. Jag skulle med en buss till Lekeryd vid tjugo över sju (till Alexandra, där också resten av klass ES1b var samlade) och tänkte att jag kanske hann hem lite innan så jag kunde hämta lite saker jag glömt.
Väl på bussen smsade Lovisa att Frida hade missat sin buss, och att jag kunde åka med henne med halv sju-bussen. Sagt och gjort, jag stuntade i att åka hem och åkte istället direkt ner till stan där jag träffade Frida, och vi tog sedan bussen ut till Lekeryd.
Det första vi gjorde hos Alexandra var att laga mat (tacos, för er som undrar).
När det var klart och vi hade satt oss vid matbordet var det någon som frågade om ett samtalsämne. "Första intryck" slängde jag ur mig lite sådär spontant, och det verkade alla nappa på. Vi lät ordet gå från person till person så att alla skulle få chans att säga något.
Det här var några av sakerna jag gick höra om mig:
Lovisa: Jag gillade dig inte. Jag tyckte du verkade instängd, och jag tyckte du var lite patetisk. (<////3 Detta måste jag säga gjorde lite ont, även om hon gång på gång påpekade att hon hade haft helt fel.)
Matilda: Jag tyckte du verkar intressant och ville lära känna dig mer. (Detsamma Matilda, höhö.)
Frida: Hahaha, vi gick ju på samma teater när vi var mindre, och då hade du svart, långt hår och lång lugg. Sedan hade du massa olikfärgade slingor i håret. Värsta emo! (Skrattade rätt hårt här, och ingen av de som satt vid bordet kunde föreställa sig mig som det emo jag en gång var.)
Alexandra: Jag hade bevakat dig på BDB ett tag och tyckte du verkade tuff. (Hihi.)
Jonathan: Jag tyckte du verkade ascool! (Aw!)
Zusanna: (Hm, kommer inte riktigt ihåg var du sa, men du läser ju min blogg - vad var det egentligen du tyckte om mig?)
De andra kommer jag inte ihåg. Det verkar här som om mest fick höra positiva saker, men det är nog för att jag har förträngt de andra sakerna jag fick höra. Det jag vet att några sa var dock att de tyckte att jag hade varit rätt inne i min musik och min mobil i början. Haha, det är nog sant. Hoppas dock inte det är vad folk tror om mig i allmänt när de ser/träffar mig; att jag är en instängd tråkmåns utan någon som helst social kompetens.
Jag måste bara skriva ner det Carro sa när jag frågade henne dagen innan:
- Jag tyckte inte heller om dig.. jag trodde aldrig vi skulle umgås privat."
- Men va!? Varför!?
- Jag.. jag trodde du var för cool för mig. Trodde inte att du skulle vilja vara med mig.
Haha, så JÄVLA gulligt.
Resten av kvällen gick åt till att prata om allt och ingenting med allt och alla. Jag och Zusanna var på helspänn hela tiden i början eftersom vi inte gillar katter, och Alexandra har två stycken.
Matilda: Oj, var katten under bordet!
Jag: AAH! NÅGON SMEKTE MITT BEN OCH JAG TRODDE DET VAR DU JU :(:(
Fast katt-skräcken la sig lite ju längre in på kvällen vi kom.
Gick runt och petade på dem lite då och då och kallade dem fetton. Fråga mig inte varför, det kändes bara lite bättre då. En gång råkade jag sparka till den största av dem; han hade smugit in i köket när jag stod och drack vatten. Plötsligt strök han sig mot mitt ben och jag blev så rädd att jag råkade sparka iväg honom.
Well. Vid ett började mes-Emma bli trött. Jag satt i soffan med ett lakan som täcke och halvsov medans de andra pratade om att de inte alls var trötta och att de ville hitta på något. Jag ville strypa varenda en av dem.
Tillslut lyckades de enas om att sätta på en film. En liftades guide till galaxen blev det.
Det enda jag kommer ihåg av filmen var dels att det var delfiner i början som kommit till jorden för att varna oss om jordens undergång, och dels att det var ett folk på någon planet som gick utklädda till näsdukar för att de trodde att någon slags Gud hade nyst ut dem.
...Random.
Det var nog en film jag hade kunnat skratta åt om jag inte varit så jävla trött och somnat till hela tiden.
Vid tre började fler bli trötta (jag låg nu död i fotöljen) och började inta sina sovplatser. Jag, Matilda och Lovisa låg i vardagsrummet på övervåningen medans Zusanna, Jonathan, Alexandra, Erica och Ornina låg i Alexandras rum.
Direkt efter skolan åkte jag till Bankeryd och satt barnvakt åt Filippa och Dexter i några timmar. De är så mysiga på två så det är inte klokt! Och deras hund Vega också. Gud så mysig hon är, hon var vid mig hela tiden och så fort jag satte mig på golvet för att leka med Filippa eller Dexter så kom hon och satte sig i mitt knä. Så himla mysig. Och söt.
Filippa gick runt med en lite leksakskastrull som hon rörde om i.
Filippa: Det här är Thomas soppa. Han vet hur man lagar soppa, han lägger bara i goda saker.. som.. ja, det vet jag inte, men det är väldigt goda saker. Och varm är den, så han säger att >den ska man inte äta varm<, och så blåser han.. Thomas vet hur man gör.
Jag: Haha, jaså? Vem är denna "Thomas" då?
Filippa (viskar): ..han kommer om natten..
Jag: Hahaha, va!?
Filippa: Ja, han är här nu!
Jag: Jaså? Vart då någonstans?
Filippa (Pekar på Dexter som kryper runt på golvet): Där.
Jag: Är det Thomas?
Filippa: Nej. Det där är Thomas kille.
Jag: ...o..okeej..
Knasiga unge.
Dexter, som nästan precis lärt sig gå, staplade runt på golvet och rev ut saker från väskor som Filippa packat så fint. Sedan skrattade han.
Vid sex kom Eric (min morbror och Filippa och Dexters pappa) hem och jag packade ihop mina saker och stack nästan direkt. Jag skulle med en buss till Lekeryd vid tjugo över sju (till Alexandra, där också resten av klass ES1b var samlade) och tänkte att jag kanske hann hem lite innan så jag kunde hämta lite saker jag glömt.
Väl på bussen smsade Lovisa att Frida hade missat sin buss, och att jag kunde åka med henne med halv sju-bussen. Sagt och gjort, jag stuntade i att åka hem och åkte istället direkt ner till stan där jag träffade Frida, och vi tog sedan bussen ut till Lekeryd.
Det första vi gjorde hos Alexandra var att laga mat (tacos, för er som undrar).
När det var klart och vi hade satt oss vid matbordet var det någon som frågade om ett samtalsämne. "Första intryck" slängde jag ur mig lite sådär spontant, och det verkade alla nappa på. Vi lät ordet gå från person till person så att alla skulle få chans att säga något.
Det här var några av sakerna jag gick höra om mig:
Lovisa: Jag gillade dig inte. Jag tyckte du verkade instängd, och jag tyckte du var lite patetisk. (<////3 Detta måste jag säga gjorde lite ont, även om hon gång på gång påpekade att hon hade haft helt fel.)
Matilda: Jag tyckte du verkar intressant och ville lära känna dig mer. (Detsamma Matilda, höhö.)
Frida: Hahaha, vi gick ju på samma teater när vi var mindre, och då hade du svart, långt hår och lång lugg. Sedan hade du massa olikfärgade slingor i håret. Värsta emo! (Skrattade rätt hårt här, och ingen av de som satt vid bordet kunde föreställa sig mig som det emo jag en gång var.)
Alexandra: Jag hade bevakat dig på BDB ett tag och tyckte du verkade tuff. (Hihi.)
Jonathan: Jag tyckte du verkade ascool! (Aw!)
Zusanna: (Hm, kommer inte riktigt ihåg var du sa, men du läser ju min blogg - vad var det egentligen du tyckte om mig?)
De andra kommer jag inte ihåg. Det verkar här som om mest fick höra positiva saker, men det är nog för att jag har förträngt de andra sakerna jag fick höra. Det jag vet att några sa var dock att de tyckte att jag hade varit rätt inne i min musik och min mobil i början. Haha, det är nog sant. Hoppas dock inte det är vad folk tror om mig i allmänt när de ser/träffar mig; att jag är en instängd tråkmåns utan någon som helst social kompetens.
Jag måste bara skriva ner det Carro sa när jag frågade henne dagen innan:
- Jag tyckte inte heller om dig.. jag trodde aldrig vi skulle umgås privat."
- Men va!? Varför!?
- Jag.. jag trodde du var för cool för mig. Trodde inte att du skulle vilja vara med mig.
Haha, så JÄVLA gulligt.
Resten av kvällen gick åt till att prata om allt och ingenting med allt och alla. Jag och Zusanna var på helspänn hela tiden i början eftersom vi inte gillar katter, och Alexandra har två stycken.
Matilda: Oj, var katten under bordet!
Jag: AAH! NÅGON SMEKTE MITT BEN OCH JAG TRODDE DET VAR DU JU :(:(
Fast katt-skräcken la sig lite ju längre in på kvällen vi kom.
Gick runt och petade på dem lite då och då och kallade dem fetton. Fråga mig inte varför, det kändes bara lite bättre då. En gång råkade jag sparka till den största av dem; han hade smugit in i köket när jag stod och drack vatten. Plötsligt strök han sig mot mitt ben och jag blev så rädd att jag råkade sparka iväg honom.
Well. Vid ett började mes-Emma bli trött. Jag satt i soffan med ett lakan som täcke och halvsov medans de andra pratade om att de inte alls var trötta och att de ville hitta på något. Jag ville strypa varenda en av dem.
Tillslut lyckades de enas om att sätta på en film. En liftades guide till galaxen blev det.
Det enda jag kommer ihåg av filmen var dels att det var delfiner i början som kommit till jorden för att varna oss om jordens undergång, och dels att det var ett folk på någon planet som gick utklädda till näsdukar för att de trodde att någon slags Gud hade nyst ut dem.
...Random.
Det var nog en film jag hade kunnat skratta åt om jag inte varit så jävla trött och somnat till hela tiden.
Vid tre började fler bli trötta (jag låg nu död i fotöljen) och började inta sina sovplatser. Jag, Matilda och Lovisa låg i vardagsrummet på övervåningen medans Zusanna, Jonathan, Alexandra, Erica och Ornina låg i Alexandras rum.
ES1b konverserar vid matbordet.
Jonathan: Zlatan är enormt bra.
Lovisa: Är Zlatan ernorm?
Emma: Vem är enorm?
Lovisa: Är han tjock?
Frida: Neej, han har en snopp.
Emma: Va? Vem har en snopp? Och vem sa det?
Frida: Det var jag!Alexandra: Har Zlatan en snopp!?
Emma: ..Stock?
Matilda: HAHAHA
Göteborgsresan och allt vad den innehöll
De senate två dagarna har varit underbara! Jag har verkligen haft så otroligt roligt, och Melissa Horn-konserten var magisk. Hon är precis lika bra live - om inte bättre.
Vi lämnade Jönköping klockan 10:01 på söndagen. Ett byte skulle ske en timme senare i Falköping, och sedan skulle det ta ytterligare en timme innan vi kom fram till Göteborg (ingen direkt lång resa med andra ord).
Vi fick sprida ut oss för att hitta sittplatser eftersom att alla vagnar var fullsatta, antagligen eftersom att Dreamhack precis hade slutat. Överallt satt/låg det folk och halvsov tillsammans med sina datorer, och vi kände att vi var de enda pigga på hela tåget.
Resten av tågresan gick bra, och vi var framme i Göteborg vid 12. Det första vi gjorde var att sätta oss och äta på McDonalds.
Felicia sa åt oss att beställa sålänge medans hon gick för att hitta en toalett så hon kunde byta om till jeans.
En halvtimme senare kom hon tillbaka, mumlandes något i stil med "på andra jävla sidan......lång kö.....tio jävla kronor..."
Efter vi ätit gick vi runt på stan en stund, innan vi begav oss vidare mot vandrarhemmet vi skulle bo på. Vi hade valt att bo i ett 13-manna rum eftersom detta var billigast, men killen i receptionen berättade att de höll på att bygga om där så vi fick ett helt 7-manna rum för oss själva istället! Underbart!
Rummet var dock litet som ett 3-manna, men fräsch och väldigt fint, och vi hade utsikt mot stan vilket också var ett plus. Det fanns en dubbelsäng som jag och Felicia började slåss om, men Moa avbröt vår diskussion genom att bestämt sätta sin väska på sängen och säga att hon förtjänade den mest - och därmed skulle ha den - eftersom hon hade bokat rummet. Vi försökte tjafsa emot först, men om blickar kunde döda hade blicken vi fick av Moa tagit kol på oss båda på studs.
Det räckte med en snabb titt i spegeln för att jag skulle riva ut hela min väska i sökandet efter mitt smink och min plattång, Moa och Felicia hängde på de också.
Amanda satte sig i sin säng och tittade på medans vi gjorde oss iordning. Gång på gång undrade hon varför vi sminkade oss när det fortfarande var flera timmar kvar tills Melissa-konserten, och hon fick alltid samma svar. Man känner sig fräschare.
Efter ett tag började vi tröttna på hennes gnällade, och plötsligt slänge någon ur sig "du är kille, du förstår inte sånt här". Amanda drog efter andan och spärrade upp ögonen. "Du sa inte precis det där."
Jodå. Och jag var inte långsam med att hänga på; "Fan, ni killar har det så skönt som inte behöver sminka er."
Och sedan var det igång. Kill-kriget mot Amanda. Det förgyllde nästan de dagarna för mig, fy vad kul jag har haft åt det. Gång på gång -under hela söndagen och måndagen- kom små elaka kommentarer flygandes ut ur min, Moas och Felicias munnar, och utan att vi nämnde Amandas namn så fattade alla att de var menade till henne. Och bara för att alla visste att kriget var igång så misstolkades också saker som inte ens var menade att vara elaka. Som när vi satt och åt, och jag frågade om jag fick smaka på Amandas bollar (=potatiskrokanter, jag kom bara inte på vad de hette). Det tog mig någon minut att fatta varför Amanda tittade så surt på mig, och varför Felicia och Moa satt och asgarvade. "Jag har inga jävla bollar" muttrade Amanda surt.
En annan gång när Moa och Amanda stod och snackade (på väg hem från Melissa-konserten) och Moa gnällde om att hon ville hångla med någon. "Jag kan hångla med dig!" sa Felicia snabbt. Då vänder sig Moa om till Amanda, tar tag i hennes tröja, tittar henne rakt i ögonen och säger "men jag vill hångla med en kille..". Inte förens Moa såg Amandas sura blick (som hon alltid fick när vi /råkade/ säga ett killskämt) fattade hon hur dumt det blev. Och aj, min mage. Jag skrattade så jag tjöt.
Sedan kom det som sagt lite haltaskiga kommentarer då och då;
* Herravdelningen på H&M: Ska jag hjälpa dig hitta något snyggt?
* Gillar du killar? Åh! Jag som alltid velat ha en homo-kompis!
* Haha, jävla bög!
* Slåss inte, du vet att ni är mycket starkare än oss tjejer!
* Hej, flickor.. och pojkar!
Well, det var så mycket mer än det jag skrev upp nu (de jag skrev upp var knappt ens roliga), men ska jag vara ärlig har jag glömt de roligaste. Skriver upp fler så fort jag kommer på!
Vid halv sju började vi bege oss ner mot stan och Lorentsbergsteatern där konserten skulle hållas, och det tog oss faktiskt "bara" en halvtimme att ta oss dit. (Killen i receptionen sa att det skulle ta ungefär en halvtimme, så vi trodde att det skulle ta oss minst en timme med tanke på att ingen av oss varit i GBG så mycket.)
När vi väl var framme hade de precis börjar släppa in folk. Vi tog ett bord, satte oss ner och väntade på att klockan skulle vi kvart i åtta - då de öppnade dörrarna in till salen. Vi var genomblöta eftersom det började regna på vägen dit, och trötta efter den långa dagen. Jag önskar nu att jag hade varit lite piggare..
Felicia satt och sa om och om igen att om Melissa inte spelade "New york" så skulle hon stämma henne. Jag blev liiite orolig, men det var mest för att hon rent av såg galen ut när hon sa det.
Konsterten var i vilket fall underbar. Melissa var som väntat helt fantastiskt, och låtarna kändes 100 gånger mer äkta när man hörde dem live.
Efter en timmes musikmagi tackade Melissa och bandet för sig och gick ut från scenen. Utan att ha spelat New York. Jag sneglade lite på Felicia som satt med ihopbitna läppar och tittade rakt fram. Ajdå.
Men så kom Melissa ut på scenen igen, satte sig ner, och spelade ytterligare 5 låtar. Och tack och lov - en av dessa var New York.
När konserten var slut på riktigt sa Melissa att hon skulle komma ut och signera skivor och prata med de som ville, men det var mycket folk och ingen av oss fyra kände att vi hade något större behov av att stanna mycket längre.
Vi gick och satte oss på McDonalds istället och disskuterade det vi just hade sett. Både Moa, Amanda och Felicia hade hittat nya favoritlåtar, medans jag (som kan alla låtar utantill) redan har mina.
Vi satt kvar där ett tag innan vi började bege oss hem mot vandrarhemmet. Till skillnad från ditvägen tog det oss ungefär en timme att komma hem - och gud vad roligt vi hade! Jag skulle verkligen vilja skriva ner allt som sas, men det skulle ändå inte vara roligt för er - hur kul det än må ha varit för oss just då.
När vi äntligen kom fram (jag fick tjata på dem att skynda sig de sista tio minutrarna eftersom att jag frös så otroligt) så sprang vi upp på rummet och la oss ner i våra sängar.
Innan jag berättar mer måste jag nämna att Amanda kom inspringande på vårt rum innan vi skulle börja gå till konsterten och skriker "DET VAR EN SKITÄCKLIG 40-ÅRIG BLATTE SOM SA ATT HAN HETTE MUSTAFA, SEDAN BÖRJADE HAN PUSSA OCH KRAMA MIG! OCH INGEN SVENSKA KUNDE HAN HELLER!". Vi hade börjat asgarva, men Amanda hade verkligen haft panik. "Men sluta, det var bara en överglad blatte" sa vi om och om igen, men hon var verkligen helt chockad.
Efter det vägrade hon i princip lämna rummet.
Felicia och Moa gick iväg för att hitta en öppnare till sina drickor medans jag och Amanda stannade på rummet. Plötsligt kommer de inspringande i rummet, skrikandes av skratt. "HAHAHA, NÄR VI STOD I KÖKET SÅ KOMMER DET EN MAN OCH KRAMAR OM OSS BAKIFRÅN! FYFAN VAD ÄCKLIGT!"
Amanda blev helt till sig och skrek "VAD VAR DET JAG SA!? DET MÅSTE HA VARIT MUSTAFA!".
Jag skrattade lite men gjorde ingen större grej av det, jag trodde nog mest att de överdrev. "Okej, nu fan skickar vi ut Emma så hon får se att vi inte skämtar."
Sagt och gjort, de puttade ut mig ur rummet och jag gick för att sätta mig i soffan i det gemensamma TV-rummet.
Efter några minuter kom Moa, Felicia och Amanda och joinade mig.
- Han måste vara här någonstans...
- Men skärp er nu. Ni överdriver bara.
- Emma, vänta bara tills han kommer..
Vi började spela lite kort, men de satt hela tiden som hökar och tittade sig runtomkring i rummet. Plötsligt flyger de upp och trycker ihop sig i soffan jag sitter i.
- Vad håller ni på med?
- Emma.. eh.. bredvid dig..
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur en Zoo-klubba kommer svävandes precis bredvid mitt ansikte. Jag tittar upp - och ja - där stod han. En lång, smal figur med tajta cykelbyxor (som gjorde att man såg lite för mycket) och ett stort leende på läpparna. Han nickade med huvudet med klubban och tittade sedan på mig. Jag tog tyst emot den.
Felicia gjorde likadant. När han kom till Moa och Amanda skakade de häftigt på huvudet och mumlade "nej tack, det är bra..", men han stod kvar och viftade med klubban framför deras ansikten tills de frustrerat ryckte åt sig den bara för att få honom att sluta.
Jag och Felicia tittade på varandra och började fnissa hysteriskt. Sen plötsligt känner jag hur han börjar trycka sig mot min arm, och eftersom han stod upp kan ni ju själva lista ut vilken del av hans kropp som trycktes mot mig. Jag ryckte till och puttade bort honom, men då la han sig över mig istället. Felicia bokstavligen flyger upp ur soffan, och jag är inte sen med att följa efter. Då börjar han springa efter oss samtidigt som han mumlar "nej.. nejnejnej". Jag och Felicia springer allt vad vi har till vårt rum, och Amanda och Moa kommer efter. Amanda börjar fiffla med dörren, men sätter hela tiden in kortet (nyckelkort) på fel håll. "JAG FÅR INTE IN KORTET!" skriker hon samtidigt som jag håller på att dö av skratt. Hela situationen är bara så absurd.
Precis innan han hinner fram till oss lyckas hon få upp dörren och vi slänger oss in och drar igen dörren efter oss. Väl där inne lägger vi oss ner och tjuter av skratt. "VAD VAR DET VI SA, EMMA!?"
Plötsligt knackar det på dörren, och vi blir knäpptysta. Amanda öppnar fönstret och börjar klättra ut (på skämt - men det såg jävligt roligt ut). Vi hoppar upp i den lilla soffan och trycker ihop oss. Ingen vågar öppna.
Knackningarna fortsätter och Moa går fram för att öppna dörren. Jag hade lovat henne att jag skulle gå fram och klappa till Mustafa om det var han som stod utanför.
Men det var det inte. Det var killen i receptionen som bad oss dämpa oss lite. Bakom honom, några meter bort, stod dock Mustafa och vinkade till oss. Vi lovade att vara tysta och förklarade snabbt läget innan vi återigen stängde dörren.
Ja, så mycket som jag skrattade då var det längesedan jag gjorde.
Vi lämnade vandrarhemmet vid elva på morgonen nästa dag, och gick därefter för att äta frukost. Vi lyckades hitta ett mysigt ställe med amerikanskt tema. Amerikanska pannkakor med sirap, mums. Efter det gick vi på stan några timmar innan vi vid sju började bege oss mot tågstationen, tåget skulle gå vid åtta.
Vi hade sett fram emot en lugn tågresa hem, med musik och lite småprat om allt som hänt. Men ack nej, så blev det inte. Precis bredvid oss sätter sig nämligen tre blatte-fjortiskillar och börjar dunka fruktansvärt dålig fjortismusik på sina mobiler.
Helt plötsligt säger den ena "ey, ska jag fisa på hon den blonda?", och så släpper han sig, det äcklet, rakt på stackars Amanda som inte märker någonting. (Okej, jag och Moa skrattade.)
En stund efter det säger Moa "Emma, följ med mig på toaletten". Då slickar sig den andra killen om munnen och väser "Jag heter Emma.."
"Nej, det gör du inte alls" sa jag och drog med Moa bort.
Vi konstaterade att de måste varit Mustafas lärjungar som han sänt efter oss, och undrade när de skulle börja bjuda oss på klubbor. Det gjorde de aldrig, och som tur var gick de av några stationen innan Falköping där vi skulle av för ett byte.
Precis när vi stannat i Falköping så får stackars Moa migrän. Hennes ögon blir blodsprängda och hon blir överkänslig för både ljud och rörelser (perfekt skick att komma hem i efter två dagar med tjejkompisarna i Göteborg, eller hur? Föräldrarna lär ju inte tro något alls. Nejdå.).
Vid tio var vi hemma i Jönköping, och mamma hämtade upp mig på stationen. Jag avslutade offeciellt vårt lilla äventyr med att ropa "hejdå tjejer.. och killar!".
Somnade direkt när jag kom hem.
Hoppas ni orkade läsa allt! Kände att det blev en del text, och ändå har jag bara tagit allt i väldigt korta drag.
Vi lämnade Jönköping klockan 10:01 på söndagen. Ett byte skulle ske en timme senare i Falköping, och sedan skulle det ta ytterligare en timme innan vi kom fram till Göteborg (ingen direkt lång resa med andra ord).
Vi fick sprida ut oss för att hitta sittplatser eftersom att alla vagnar var fullsatta, antagligen eftersom att Dreamhack precis hade slutat. Överallt satt/låg det folk och halvsov tillsammans med sina datorer, och vi kände att vi var de enda pigga på hela tåget.
Resten av tågresan gick bra, och vi var framme i Göteborg vid 12. Det första vi gjorde var att sätta oss och äta på McDonalds.
Felicia sa åt oss att beställa sålänge medans hon gick för att hitta en toalett så hon kunde byta om till jeans.
En halvtimme senare kom hon tillbaka, mumlandes något i stil med "på andra jävla sidan......lång kö.....tio jävla kronor..."
Efter vi ätit gick vi runt på stan en stund, innan vi begav oss vidare mot vandrarhemmet vi skulle bo på. Vi hade valt att bo i ett 13-manna rum eftersom detta var billigast, men killen i receptionen berättade att de höll på att bygga om där så vi fick ett helt 7-manna rum för oss själva istället! Underbart!
Rummet var dock litet som ett 3-manna, men fräsch och väldigt fint, och vi hade utsikt mot stan vilket också var ett plus. Det fanns en dubbelsäng som jag och Felicia började slåss om, men Moa avbröt vår diskussion genom att bestämt sätta sin väska på sängen och säga att hon förtjänade den mest - och därmed skulle ha den - eftersom hon hade bokat rummet. Vi försökte tjafsa emot först, men om blickar kunde döda hade blicken vi fick av Moa tagit kol på oss båda på studs.
Det räckte med en snabb titt i spegeln för att jag skulle riva ut hela min väska i sökandet efter mitt smink och min plattång, Moa och Felicia hängde på de också.
Amanda satte sig i sin säng och tittade på medans vi gjorde oss iordning. Gång på gång undrade hon varför vi sminkade oss när det fortfarande var flera timmar kvar tills Melissa-konserten, och hon fick alltid samma svar. Man känner sig fräschare.
Efter ett tag började vi tröttna på hennes gnällade, och plötsligt slänge någon ur sig "du är kille, du förstår inte sånt här". Amanda drog efter andan och spärrade upp ögonen. "Du sa inte precis det där."
Jodå. Och jag var inte långsam med att hänga på; "Fan, ni killar har det så skönt som inte behöver sminka er."
Och sedan var det igång. Kill-kriget mot Amanda. Det förgyllde nästan de dagarna för mig, fy vad kul jag har haft åt det. Gång på gång -under hela söndagen och måndagen- kom små elaka kommentarer flygandes ut ur min, Moas och Felicias munnar, och utan att vi nämnde Amandas namn så fattade alla att de var menade till henne. Och bara för att alla visste att kriget var igång så misstolkades också saker som inte ens var menade att vara elaka. Som när vi satt och åt, och jag frågade om jag fick smaka på Amandas bollar (=potatiskrokanter, jag kom bara inte på vad de hette). Det tog mig någon minut att fatta varför Amanda tittade så surt på mig, och varför Felicia och Moa satt och asgarvade. "Jag har inga jävla bollar" muttrade Amanda surt.
En annan gång när Moa och Amanda stod och snackade (på väg hem från Melissa-konserten) och Moa gnällde om att hon ville hångla med någon. "Jag kan hångla med dig!" sa Felicia snabbt. Då vänder sig Moa om till Amanda, tar tag i hennes tröja, tittar henne rakt i ögonen och säger "men jag vill hångla med en kille..". Inte förens Moa såg Amandas sura blick (som hon alltid fick när vi /råkade/ säga ett killskämt) fattade hon hur dumt det blev. Och aj, min mage. Jag skrattade så jag tjöt.
Sedan kom det som sagt lite haltaskiga kommentarer då och då;
* Herravdelningen på H&M: Ska jag hjälpa dig hitta något snyggt?
* Gillar du killar? Åh! Jag som alltid velat ha en homo-kompis!
* Haha, jävla bög!
* Slåss inte, du vet att ni är mycket starkare än oss tjejer!
* Hej, flickor.. och pojkar!
Well, det var så mycket mer än det jag skrev upp nu (de jag skrev upp var knappt ens roliga), men ska jag vara ärlig har jag glömt de roligaste. Skriver upp fler så fort jag kommer på!
Vid halv sju började vi bege oss ner mot stan och Lorentsbergsteatern där konserten skulle hållas, och det tog oss faktiskt "bara" en halvtimme att ta oss dit. (Killen i receptionen sa att det skulle ta ungefär en halvtimme, så vi trodde att det skulle ta oss minst en timme med tanke på att ingen av oss varit i GBG så mycket.)
När vi väl var framme hade de precis börjar släppa in folk. Vi tog ett bord, satte oss ner och väntade på att klockan skulle vi kvart i åtta - då de öppnade dörrarna in till salen. Vi var genomblöta eftersom det började regna på vägen dit, och trötta efter den långa dagen. Jag önskar nu att jag hade varit lite piggare..
Felicia satt och sa om och om igen att om Melissa inte spelade "New york" så skulle hon stämma henne. Jag blev liiite orolig, men det var mest för att hon rent av såg galen ut när hon sa det.
Konsterten var i vilket fall underbar. Melissa var som väntat helt fantastiskt, och låtarna kändes 100 gånger mer äkta när man hörde dem live.
Efter en timmes musikmagi tackade Melissa och bandet för sig och gick ut från scenen. Utan att ha spelat New York. Jag sneglade lite på Felicia som satt med ihopbitna läppar och tittade rakt fram. Ajdå.
Men så kom Melissa ut på scenen igen, satte sig ner, och spelade ytterligare 5 låtar. Och tack och lov - en av dessa var New York.
När konserten var slut på riktigt sa Melissa att hon skulle komma ut och signera skivor och prata med de som ville, men det var mycket folk och ingen av oss fyra kände att vi hade något större behov av att stanna mycket längre.
Vi gick och satte oss på McDonalds istället och disskuterade det vi just hade sett. Både Moa, Amanda och Felicia hade hittat nya favoritlåtar, medans jag (som kan alla låtar utantill) redan har mina.
Vi satt kvar där ett tag innan vi började bege oss hem mot vandrarhemmet. Till skillnad från ditvägen tog det oss ungefär en timme att komma hem - och gud vad roligt vi hade! Jag skulle verkligen vilja skriva ner allt som sas, men det skulle ändå inte vara roligt för er - hur kul det än må ha varit för oss just då.
När vi äntligen kom fram (jag fick tjata på dem att skynda sig de sista tio minutrarna eftersom att jag frös så otroligt) så sprang vi upp på rummet och la oss ner i våra sängar.
Innan jag berättar mer måste jag nämna att Amanda kom inspringande på vårt rum innan vi skulle börja gå till konsterten och skriker "DET VAR EN SKITÄCKLIG 40-ÅRIG BLATTE SOM SA ATT HAN HETTE MUSTAFA, SEDAN BÖRJADE HAN PUSSA OCH KRAMA MIG! OCH INGEN SVENSKA KUNDE HAN HELLER!". Vi hade börjat asgarva, men Amanda hade verkligen haft panik. "Men sluta, det var bara en överglad blatte" sa vi om och om igen, men hon var verkligen helt chockad.
Efter det vägrade hon i princip lämna rummet.
Felicia och Moa gick iväg för att hitta en öppnare till sina drickor medans jag och Amanda stannade på rummet. Plötsligt kommer de inspringande i rummet, skrikandes av skratt. "HAHAHA, NÄR VI STOD I KÖKET SÅ KOMMER DET EN MAN OCH KRAMAR OM OSS BAKIFRÅN! FYFAN VAD ÄCKLIGT!"
Amanda blev helt till sig och skrek "VAD VAR DET JAG SA!? DET MÅSTE HA VARIT MUSTAFA!".
Jag skrattade lite men gjorde ingen större grej av det, jag trodde nog mest att de överdrev. "Okej, nu fan skickar vi ut Emma så hon får se att vi inte skämtar."
Sagt och gjort, de puttade ut mig ur rummet och jag gick för att sätta mig i soffan i det gemensamma TV-rummet.
Efter några minuter kom Moa, Felicia och Amanda och joinade mig.
- Han måste vara här någonstans...
- Men skärp er nu. Ni överdriver bara.
- Emma, vänta bara tills han kommer..
Vi började spela lite kort, men de satt hela tiden som hökar och tittade sig runtomkring i rummet. Plötsligt flyger de upp och trycker ihop sig i soffan jag sitter i.
- Vad håller ni på med?
- Emma.. eh.. bredvid dig..
Plötsligt ser jag i ögonvrån hur en Zoo-klubba kommer svävandes precis bredvid mitt ansikte. Jag tittar upp - och ja - där stod han. En lång, smal figur med tajta cykelbyxor (som gjorde att man såg lite för mycket) och ett stort leende på läpparna. Han nickade med huvudet med klubban och tittade sedan på mig. Jag tog tyst emot den.
Felicia gjorde likadant. När han kom till Moa och Amanda skakade de häftigt på huvudet och mumlade "nej tack, det är bra..", men han stod kvar och viftade med klubban framför deras ansikten tills de frustrerat ryckte åt sig den bara för att få honom att sluta.
Jag och Felicia tittade på varandra och började fnissa hysteriskt. Sen plötsligt känner jag hur han börjar trycka sig mot min arm, och eftersom han stod upp kan ni ju själva lista ut vilken del av hans kropp som trycktes mot mig. Jag ryckte till och puttade bort honom, men då la han sig över mig istället. Felicia bokstavligen flyger upp ur soffan, och jag är inte sen med att följa efter. Då börjar han springa efter oss samtidigt som han mumlar "nej.. nejnejnej". Jag och Felicia springer allt vad vi har till vårt rum, och Amanda och Moa kommer efter. Amanda börjar fiffla med dörren, men sätter hela tiden in kortet (nyckelkort) på fel håll. "JAG FÅR INTE IN KORTET!" skriker hon samtidigt som jag håller på att dö av skratt. Hela situationen är bara så absurd.
Precis innan han hinner fram till oss lyckas hon få upp dörren och vi slänger oss in och drar igen dörren efter oss. Väl där inne lägger vi oss ner och tjuter av skratt. "VAD VAR DET VI SA, EMMA!?"
Plötsligt knackar det på dörren, och vi blir knäpptysta. Amanda öppnar fönstret och börjar klättra ut (på skämt - men det såg jävligt roligt ut). Vi hoppar upp i den lilla soffan och trycker ihop oss. Ingen vågar öppna.
Knackningarna fortsätter och Moa går fram för att öppna dörren. Jag hade lovat henne att jag skulle gå fram och klappa till Mustafa om det var han som stod utanför.
Men det var det inte. Det var killen i receptionen som bad oss dämpa oss lite. Bakom honom, några meter bort, stod dock Mustafa och vinkade till oss. Vi lovade att vara tysta och förklarade snabbt läget innan vi återigen stängde dörren.
Ja, så mycket som jag skrattade då var det längesedan jag gjorde.
Vi lämnade vandrarhemmet vid elva på morgonen nästa dag, och gick därefter för att äta frukost. Vi lyckades hitta ett mysigt ställe med amerikanskt tema. Amerikanska pannkakor med sirap, mums. Efter det gick vi på stan några timmar innan vi vid sju började bege oss mot tågstationen, tåget skulle gå vid åtta.
Vi hade sett fram emot en lugn tågresa hem, med musik och lite småprat om allt som hänt. Men ack nej, så blev det inte. Precis bredvid oss sätter sig nämligen tre blatte-fjortiskillar och börjar dunka fruktansvärt dålig fjortismusik på sina mobiler.
Helt plötsligt säger den ena "ey, ska jag fisa på hon den blonda?", och så släpper han sig, det äcklet, rakt på stackars Amanda som inte märker någonting. (Okej, jag och Moa skrattade.)
En stund efter det säger Moa "Emma, följ med mig på toaletten". Då slickar sig den andra killen om munnen och väser "Jag heter Emma.."
"Nej, det gör du inte alls" sa jag och drog med Moa bort.
Vi konstaterade att de måste varit Mustafas lärjungar som han sänt efter oss, och undrade när de skulle börja bjuda oss på klubbor. Det gjorde de aldrig, och som tur var gick de av några stationen innan Falköping där vi skulle av för ett byte.
Precis när vi stannat i Falköping så får stackars Moa migrän. Hennes ögon blir blodsprängda och hon blir överkänslig för både ljud och rörelser (perfekt skick att komma hem i efter två dagar med tjejkompisarna i Göteborg, eller hur? Föräldrarna lär ju inte tro något alls. Nejdå.).
Vid tio var vi hemma i Jönköping, och mamma hämtade upp mig på stationen. Jag avslutade offeciellt vårt lilla äventyr med att ropa "hejdå tjejer.. och killar!".
Somnade direkt när jag kom hem.
Hoppas ni orkade läsa allt! Kände att det blev en del text, och ändå har jag bara tagit allt i väldigt korta drag.
Ge mig ett slag på käften
Vad är det med mig? Varför kan jag inte skriva?
Jag.. jag tror det är lite för okej just nu. Kan man skriva så? Får man skriva så? Får man säga att livet är lite för okej?
Saken är den att det ofta är starka känslor som får mig att skriva - och ännu oftare än det känslor som ensamhet, tomhet, hat eller liknande som får igång tankarna, och fingertopparna att träffa exakt rätt bokstäver på tangentbordet, skriva exakt rätt ord och beskriva - ibland nästan lite gömt - hur jag känner mig och vad jag vill.
Men jag känner inget sånt just nu. Jag känner mig inte ensam. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Och helt plötsligt kan jag inte heller skriva.
Är inte detta märkligt?
Eller "sorgligt" kanske är ett bättre val av ord.
Jag mår alltså för bra för att skriva något bra och träffande.
Fast det är inte helt sant det heller. Jag mår bara inte dåligt, helt enkelt.
Nej.. nu vet jag inte vad jag försöker få fram. Kanske en förklaring till varför min blogg blivit lite tråkig det senaste, eller så är det bara för mig själv jag skriver. Jag vet inte.
Och ett slag på käften borde jag ha, som nästan gnäller över att mitt liv just nu är okej.
Jag.. jag tror det är lite för okej just nu. Kan man skriva så? Får man skriva så? Får man säga att livet är lite för okej?
Saken är den att det ofta är starka känslor som får mig att skriva - och ännu oftare än det känslor som ensamhet, tomhet, hat eller liknande som får igång tankarna, och fingertopparna att träffa exakt rätt bokstäver på tangentbordet, skriva exakt rätt ord och beskriva - ibland nästan lite gömt - hur jag känner mig och vad jag vill.
Men jag känner inget sånt just nu. Jag känner mig inte ensam. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Och helt plötsligt kan jag inte heller skriva.
Är inte detta märkligt?
Eller "sorgligt" kanske är ett bättre val av ord.
Jag mår alltså för bra för att skriva något bra och träffande.
Fast det är inte helt sant det heller. Jag mår bara inte dåligt, helt enkelt.
Nej.. nu vet jag inte vad jag försöker få fram. Kanske en förklaring till varför min blogg blivit lite tråkig det senaste, eller så är det bara för mig själv jag skriver. Jag vet inte.
Och ett slag på käften borde jag ha, som nästan gnäller över att mitt liv just nu är okej.
Humör efter väder
Vilket härligt väder det har varit idag! Solen har skinit och det har inte varit ett enda moln på himlen.
Det är konstigt hur mycket vädret kan påverka humör, idag har jag verkligen bara mått bra och jag har inte ens varit trött. Jag ville inte hem efter skolan så jag, Matilda och Lovisa satte oss och åt på Subway. Mysigt!
Snart kommer pappa hem och då ska vi ut och springa, det är så otroligt skönt att springa nu eftersom luften är så frisk. Senare ikväll vet jag inte vad jag ska göra. Kanske sätter mig ner och skriver ner Göteborgsresan som jag vet att några vill veta mer om. Annars lägger jag mig väl antagligen i sängen och lyssnar på musik eller tittar på Family Guy, som för övrigt har förgyllt mitt liv de senaste dagarna.
Och för er som inte vet så har jag äntligen skaffat comviq! Detta betyder inte att jag inte kommer att ha kvar mitt gamla nummer (telia), så ni behöver inte ta bort det. Så fort min mobil kommer tillbaka från reparation så kommer jag ha två mobiler; en med telia och en med comviq. Det går bra att ringa/smsa till båda.
Mitt nya comviq-nummer är 076-2564533, så smsa gärna - och glöm inte skriva vilka ni är (och om ni har comviq)!
Det är konstigt hur mycket vädret kan påverka humör, idag har jag verkligen bara mått bra och jag har inte ens varit trött. Jag ville inte hem efter skolan så jag, Matilda och Lovisa satte oss och åt på Subway. Mysigt!
Snart kommer pappa hem och då ska vi ut och springa, det är så otroligt skönt att springa nu eftersom luften är så frisk. Senare ikväll vet jag inte vad jag ska göra. Kanske sätter mig ner och skriver ner Göteborgsresan som jag vet att några vill veta mer om. Annars lägger jag mig väl antagligen i sängen och lyssnar på musik eller tittar på Family Guy, som för övrigt har förgyllt mitt liv de senaste dagarna.
Och för er som inte vet så har jag äntligen skaffat comviq! Detta betyder inte att jag inte kommer att ha kvar mitt gamla nummer (telia), så ni behöver inte ta bort det. Så fort min mobil kommer tillbaka från reparation så kommer jag ha två mobiler; en med telia och en med comviq. Det går bra att ringa/smsa till båda.
Mitt nya comviq-nummer är 076-2564533, så smsa gärna - och glöm inte skriva vilka ni är (och om ni har comviq)!
Min mysiga spotifylista
De senate två dagarna har varit underbara! Jag har verkligen haft så otroligt roligt, och Melissa Horn-konserten var magisk. Hon är precis lika bra live - om inte bättre.
Ska skriva ner hela resan lite senare idag hade jag tänkt. Igår var jag allderles för trött, och nu är det allderles för tidigt för mig för att jag ska kunna skriva något bra.
Sålänge tänkte jag lägga ut min spellista från spotify som någon av er frågade mig om, på den har jag bara lagt in massor med mysig, lite lugnare musik.
Hör gärna av er om ni tyckte den var bra!
Ska skriva ner hela resan lite senare idag hade jag tänkt. Igår var jag allderles för trött, och nu är det allderles för tidigt för mig för att jag ska kunna skriva något bra.
Sålänge tänkte jag lägga ut min spellista från spotify som någon av er frågade mig om, på den har jag bara lagt in massor med mysig, lite lugnare musik.
Hör gärna av er om ni tyckte den var bra!
