JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT DET NÄSTAN INTE FINNS NÅGON SOM ÄR SOM JAG

TACK GÖRAN, FÖR ATT DU FINNS

Haha, seriöst nu. Hur orkar ni?

Folk söker sig in på youtube på de band/artister de gillar sämst, och lämnar kommentarer om hur jävla dåliga de är. Att sångrösten suger, låtarna bara är skräp och att artisten ser ut som skit.
Hm.
Ger det er någon slags mental tillfredsställelse av att kommentera hur dålig folk är?
Nu verkar det vara Johan Palm som får ta mest, i alla fall utav svenska folket.
Fattar ärligt talat inte ens varför ni kollar på videos med honom, om ni nu tycker att han är så dåligt. Eller smyger ni med att ni gillar honom, men tror att det är macho att inte göra det? Jag vet faktiskt inte.
Och om jag ska försöka se det från erat håll; varför ge honom så mycket uppmärksamhet om han nu är så fruktansvärt kass? Vem orkar slösa energi på något de inte gillar? (Jävlar vad mycket kommentarer jag kommer få nu. "Men du gör ju det? Bla, jävla bla)
Men bara en grej till; är du så mycket bättre?

Jag är inget fan, och det här handlar självklart inte bara om flickidolen Johan.
Jag vet inte, jag kanske inte ens hade brytt mig om det inte var för att jag vet hur det är, på ett sätt.
Ämnet är nog ganska känsligt för mig.

Och visst, kommentarsrutan är till för kommentarer, och  de behöver ju inte alltid vara positiva.  Men för helvete, ni behöver ju inte endast gå in bara för att berätta för banden/artisten/fansen (som inte kommer sluta lyssna bara för att ni skriver dessa onödiga saker) hur dåliga de/han/hon är. (Och denna lilla onödiga text skriver jag för att undvika folk som ska vara små besserwissrar och påpeka det själva)

Och ni som våldtar det svenska språket genom er usla grammatik - jag får ont i huvudet av att läsa era kommentarer, och om ni vill att något ska ta er på allvar borde ni ta och fundera på att faktiskt vara med på svenskalektionerna.

Haha, seriöst? Hur orkade jag.

Helt okej dag. Idrottsdag vid Jordbron.
Jag, Eve och Göran låg och asgarvade i gräset medans resten av klassen svettades oss till final i frisbee, haha. (Det var faktiskt ingen som ville byta med oss, så så himla jättedumma var vi inte)

Vi hade skitkul där vi låg, och jag fick ont i både magen och kinderna av allt skratt.
Efter det skjutsade Eve mig på sin moppe hem till Göran.
Först försökte vi dra Göran efter moppen på hennes cyckel, men det gick inge bra, hahaha. Hon åkte in i bilar och så fort det gick liiite snabbt skrek hon som en gris.
Göran började baka direkt när vi kom hem, eftersom hon ska stå på torget på lördag.
- Ska jag hjälpa till?
- Nej! Eh, nej.. jag tror det går snabbare om jag gör allt själv. Vila lite du.

Jag skrattade samtidigt som jag blev sur. Göran tror verkligen jag är helt blåst när det kommer till matlagning.

Ja, okej, det kanske stämmer. Men vafan, baka kan väl varenda människa?
Jag la mig lite halvsurt i soffan - och somnade.
Vaknade efter en timme, och Göran var fortfarande kvar i köket.
Jag erbjöd mig ännu en gång att hjälpa till, och hon tittade lite halvskeptiskt på mig innan hon pekade på muffinreceptet på datorskärmen.

Hon var tvungen att kolla mig hela tiden.
Tog du rätt mängd?
Du vet väl att det är dubbel sats?
Tar du det i rätt ordning?
Du har väl koll på det du har hällt i?

Göran, just då kändes du som en bajskorv som inte gick att spola ner, och jag ville bara sticka ner elvispen i halsen på dig.
Men du vet att jag älskar dig ändå.

Låtar som knarkats idag;
Ser jag tjock ut i den här? - Joakim & Joel
Mer av dig - Joakim & Joel
Beautiful ones - Johan Palm

Gillade inte alls Johan Palm innan, men denna låten fick mig att ändra mig lite. Ska jag vara ärlig tycker jag han sjunger den låten bättre än orginalet.

Helt okej skoldag. Jag har saknat min Göran!
Vi hade kul på bildlektionen.
Jag hade bara denna lektionen på mig att göra klart en bilduppgift, och jag hade inte ens börjat. Så i min panik, med hjälp av lite klister och svart färg, så fick jag tillslut ihop något.
Haha, det blev så jävla fult. Jag började skratta. Skrev "Emma 5 år" på den sedan. Folk skulle tro jag var utvecklingsstörd om de visste att jag gjort den.

Efter skolan blev det fik på Napoleons med Hanna. (Dust? Anybody? No?)
Det var mys! En jordgubbsjuice från Pago till mig, och en cookie till Hanna. Gotti.
Sedan begav vi oss hem till henne, och la oss och kollade på Top Model, Top Chef, How I met your mother, 2½ men och Sjukhuset. Hahaha. Så jävla lamt, och så sjukt skönt.
Papi hämtade mig vid åtta, och vi åkte och handlade mat. Jag åt inget dock. Var inte hungrig.
Vafan är det med mig? Har inte ätit ordentligt på 2-3 dagar.
Hm.

Aja.
Och msn funkar inte. </3

MVG på alla prov i Svenska nationella!
Åh, vad härligt!

Hej igen Jönköping, hej igen Sverige.
Nu är jag tillbaka efter en otroligt givande vecka tillsammans med kusinerna & co.
Det har varit underbart!

Kom hem klockan 4 inatt, och däckade direkt.
Det första jag gjorde idag när jag vaknade var att sätta på datorn och kolla igenom alla 600 bilder som togs på resan.
Inte förens då insåg jag att det nästan inte är något idé att lägga ut dom på bilddagboken eller liknande, för ni kommer ändå inte förstå hur underbart vackert det var där. Det syns inte på bilderna, även om de inte var dåliga.

Vi bodde på ett lägenhetshotell i Marbella; ett utav världens dyraste ställen. Det var en stor lägenhet med 4 rum (2 sovrum + vardagsrum + matsal) 2 toaletter och kök. Sjukt skönt var det att bo där! Det var hotell-känsla, samtidigt som det inte var det. Haha, jag kan inte riktigt förklara, men ni kanske fattar.
Vi hade fint väder varenda dag, men 35-40 grader när det var som varmast.
Jag hatar att sola, och detta gjorde mamma skitsur, eftersom hon ville att jag skulle få lite färg. Det fick jag också, även om jag inte låg 5 timmar om dagen som mamma och Ulle gjorde.
Åsa gillar inte heller att sola, så första dagen gick hon och jag på en liten promenad med Dexter. Vi såg 3-våningsbåtar som var större än våra hus och bilar som var värda mer än vad jag vågar skriva här, haha.

Senare den kvällen bjöd morfar (som också betalat hela resan + hotell och hyrbil för alla) oss på en resturang precis utanför hotellet. Underbart god mat och dricka, och vädret var om möjligt ännu bättre.

De kommande dagarna bestod utav i princip samma saker. Sol, bad, god mat och underbart väder. Visst hände en del roliga saker, men jag har varken tid eller ork att skriva ner allt just nu. Senare, kanske.

Onsdagen
VI åkte på ett s.k gardenparty hos morfars kompis Ulf Sjöstrand.
Han bodde i en liten stuga på 1500 m2.
Två pooler, tennisbana, gym.. alltså, nej. Jag ska inte ens försöka förklara. Det går inte.
Det var ett slott, helt enkelt. Väldigt, väldigt vackert. Maten var även där jättegod, och vi badade i den stora utomhuspoolen då solen brände som starkast.
De hade två stora hundar. En spansk mastiff, och en Rottweiler. Fyfan vad fina de är, rottisar alltså. Jag blev så himla sugen på att köpa en sådan. Ska försöka tjata vett i mina föräldrars huvud och se om det möjligtvis blir en sådan. I så fall flyttar han med mig när jag flyttar ut!
Vi var där ett bra tag innan vi åkte hem.



Efter det bestämde sig jag, Ulle, Åsa, Mamma och Pappa för att dra ut medans Jakob, Eric och Anders stannade med de sovande barnen. Jag vet faktiskt inte om jag vill skriva ner allt vi gjorde, för ni kommer ändå inte förstå hur roligt vi hade, eller hur mycket vi skrattade. För att sammanfatta; vattenpipa med äppelsmak, Cosmopolitan, Ulle the love guru, Åsas hälsoresa, luftgitarr, Tom Jones och en falsk födelsedag.
Roligaste kvällen i mitt liv, helt klart.

Dagarna flöt på. Vi var på zoo (resan dit tycker jag vi hoppar över), vi badade, vi solade, vi åt och drack gott och vi levde livet. Men - det känns faktiskt skönt att vara hemma.


  

Jag springer runt som en heltossig nippetippa (hahaha, jag kan inte i ord förklara hur mycket jag älskar det där uttrycket som mamma ibland använder) och packar kläder, smink (duuh), kamera och allt annat som måste med till resan.
Jag har haft en rätt.. negativ inställning till resan ända tills nu; nu känns det faktiskt som om detta (alltså inte att komma ifrån mina föräldrar) är det jag behöver. Att komma bort från vardagen, helt enkelt.

Imorgon klockan 08:00 åker vi härifrån, och 14:00 går planet från Arlanda.
Ni kommer väl sakna mig?
Jag kanske kan uppdatera er med lite bilder och texter om hur livet är där nere i Det Soliga.

Ni får ha det jättebra här hemma i Sverige!
Puss på er.





P.s
Innan jag avsluta måste jag bara säga att jag hade en jättemysig pratstund med Felicia idag. Humor blandat med mycket -  mycket - allvarliga killproblem - precis som det ska vara!
D.s

Vaknade klockan åtta till ljudet utav Jason Mraz's "Make it mine". Klädde på mig, åt frukost, borstade tänderna och sket i allt annat. Orkade varken sminka mig eller platta håret, drog bara några slappa tag med borsten.
Tittade mig snabbt i spegeln och insåg att den nakna sanningen inte är rolig alls.

Stack till skolan och gjorde provet, och sedan drog jag till Nordic och gymmade i en timme. Sjukt jobbigt, haha.
Nu är jag äntligen hemma och har precis ätit. Fy sjutton så trött jag är, jag tror jag lägger mig och vilar en stund!

Bröt ihop i skolan idag. Jag är så jävla stressad. Det skiter sig överallt. I skolan, hemma och i mig själv.
Jag är så nära ett nervöst sammanbrott.


Det skiter sig i skolan p.g.a att jag inte varit på alls många lektioner det senaste, och min mattelärare säger att även om jag är en utav de bästa i klassen på matte, så kanske han inte kan sätta ett G. Kan ni fatta hur det känns?
Och matte som är ett grundämne också, helvete.

Det skiter sig här hemma för att jag trycks ner så in i helvete av saker som blir sagda.

Det skiter sig i mig själv för att jag varken har viljan eller lusten att fortsätta med någonting, och att jag vet att jag förstör våran familj.
Vill bara flytta någonstans; stänga in mig på ett rum i något år och bara vara ifred. Sedan komma ut och ha glömt allting, och liksom börja om.


Det är så lite ni vet, kära läsare. Så mycket som jag inte berättar.

Och jag skriver inte detta i ett försök att få sympati. Min blogg handlar om mitt liv, och detta är mitt liv just nu.
Så ni får ursäkta mina deppiga blogginlägg om hur mitt liv inte suger och att jag själv inte duger.
Kanske inte så roligt att läsa en sådan blogg?
Guess not.


Det löser sig.

Underbart. Mitt photoshop har pajat.
Det här kommer jag sura över ett tag.

Åh, någon smart person som kan hjälpa mig?



Märkte precis att min blogg ser helt fuckad ut för er som använder Internet explorer.
Har själv firefox nämnligen
Byt till det!


I vilket fall så funkar/ser min blogg bäst ut för er som använder firefox.
(Safari funkar också)

Ja, nu har de åkt :(
Jag grät inte.
Inte Lea heller.

Varför gråta, egentligen?
Eller är jag okänslig nu?


Aja, kom hem och somnade eftersom vi hade 5 timmars sovmorgon (halleluja!)
Vaknade dock klockan halv tio utav att mamma är skitarg för att Göran har ringt och undrat vart jag är.
Visade sig att våran lärare (som var med och sa hejdå till tyskarna) hade ändrat sig och bett oss komma på lektionen.
Tack för att någon sa det.

Så nu springer jag runt i halvpanik och sminkar mig samtidigt som jag lyssnar på en låt som egentligen inte alls passar när man är stressad, men den är helt sjukt vacker! Lyssna bara!

 

Puss på rubriken. Iprenreklamerna in my heart.


Avslutningsfest för alla tyskarna.
Det sved till lite i magen, det gjorde det faktiskt.

Först åt vi mat; en stor buffé med typisk svensk mat. Jag insåg att jag inte ätit något på hela dagen, och blev skithungrig på två sekunder.
Efter det gjorde vi massa tävlingar tre och tre;
jag vann min, Evelina vann sin, och Alice vann sin, hoho! Så jäkla bra är vi.
Sedan var det efterrätt och luciatåg. De har inte sådant i Tyskland, så jag antar att det skulle vara någon slags upplevelse.
Jag och Anneli råkade*host* glömma kläder, och jag vägrade se på luciatåget eftersom jag inte vill höra julsånger när det är sommar, så vi gick ut och satte oss för att kolla på svettiga fotbollsspelare som sprang runt som galningar på planen. (Jag kanske glömde nämna att vi var på Bymarksvallen?)
Vi satt och gapflabbade åt allt och ingenting, och märkte inte att tiden gick. De svettiga fotbolsspelarna försvann och plötsligt var det mörkt. Och tyst. Vi sprang ner på planen och stod och dummade oss i ytterligare tio minuter, innan vi insåg att såhär länge skulle inte luciatåget hålla på.
Min pappa stack ut huvudet och väste något om att vi missat alla tacktal och bilder, och Anneli blev rädd.
"HATAR HAN MIG NU!?" halvskrek hon med lite panik i rösten.

Vi skyndade oss in där alla satt och tittade på några avslutande bilder på/om Småland. Efter 2 minuter insåg vi att nästan alla grät.
Det var inte förens då det högg till lite i magen. De åker ju imorgon. Faktiskt. Jag kommer inte gråta, och jag kommer inte vara ledsen i flera veckor nu. Men jag måste medge att det är lite sorgligt.
Fast vi ses ju någon annan gång! Klart vi gör! Det måste vi!

Vi åkte hem, och jag och Lea pratade om att vi inte är sådanna som gråter så ofta.

PARANTES
Eh..
Jag gråter när jag är arg
Eller när jag hör en fin/sorglig låt
Eller när jag läser något fint/sorgligt i en bok
Eller när det är något fint/sorgligt i en film
...ja.
PARANTES
 
Nu har jag lovat Lea att bränna ner en skiva med massa svensk musik på, haha! Jag ska lägga in massa dansbandslåtar, det lär hon gilla.
Sedan ska jag duscha, och efter det ska jag sova.
Upp klockan halv sex imorgon.

Uscha.
Godnatt!

Mådde svindåligt i morse, så Lea fick åka själv till skolan idag.
Känner mig lite taskig, men jag tror inte hon saknade mig, faktiskt. Haha.
Hämtade henne vid ett, och vi gick och handlade lite saker som hon ville ha med sig på resan hem imorgon. Bullar, bröd, vatten, cola och massor med Ahlgrens bilar som hon numera älskar, hoho.
Sedan gick vi ner på stan och jag provade några tröjor och tunikor som jag kan ha på mig i Spanien (om jag nu följer med), och efter det gick vi in på Kicks där jag köpte ett läppglans från Maybelline. Mysigt, mysigt!

Vi tog den allderles för packade bussen hem och jag fick någon slags happy feeling av det fina vädret, så direkt när vi kom hem grabbade jag tag i kameran och gav mig ut.
Inte förens då märkte jag hur trött jag var. Orkade inte ens fixa inställningarna på kameran - och då är man trött.
Bestämde mig i alla fall för att ta mitt teleobjektiv och fota över fältet, för att se om jag kunde få några okej bilder på alla fåglar där.
Det fick jag inte, istället fick jag damp på att mitt teleobjektiv inte nådde så långt som jag ville att det skulle göra.

Så jag satte mig, mitt på grusgången, och drog en djup suck.
Då kom denna lilla krabat förbi.
En fulare version utav Pelle Svanslös, typ. Bara en liten hård stump där bak.

Plötsligt bytte han riktining, och började gå rakt emot mig. Med en mördande blick och klumpigt, men bestämda steg gick han emot mig. För någon sekund såg det ut som om fettet välde över, och han vinglade till.

Jag måste säga att det såg lite läskigt ut, och jag skulle precis resa mig upp och börja springa när han plötsligt la sig ner och kurrade sådär som bara katter kan göra.


Så jävla söt. Tjock och ful, precis så som jag hade velat att min katt såg ut! Vem orkar smala modellkissar?

Värst vilka deppiga inlägg det har blivit det sista. Men jag kan inte rå för det.
Det går i perioder, det vet alla. Och just nu är det inte bra någonstans.

Tysken har varit här sedan i onsdags, och vi har väl haft det kul, men det är Evelina, Alice och Anneli har gjort tyskresan värd.
De senaste två dagarna har jag mått jättedåligt, så Lea har fått göra lite saker utan mig (dock alltid tillsammans med de andra tyskarna, så jag har inte varit saknad).
Mina föräldrar accepterar inte att jag mår dåligt, och tror jag fejkar bara för att jag inte orkar eller vill göra något.
Jo, precis. Exakt så är det. Jag älskar att ni tror så bra om mig, och att ni har sådan koll.

Det är massa bråk här hemma och jag funderar på att inte följa med till Spanien. Känns som att jag skulle må bättre utav att vara ifrån dem ett tag.
Samtidigt vet jag inte om pappa skulle låta mig vara hemma en vecka helt ensam, även om jag vet att det skulle gå galant.
I värsta fall får väl farmor komma hit någon gång då och då och kolla att jag äter.



Och jag saknar mina vänner något otroligt

Jag pusslar ett pussel som aldrig blir färdigt.
På kartongen till pusslet står det med stora, tydliga bokstäver;
"Mitt liv"


Det visas ingen bild på hur pusslet ser ut när det är färdigt,
dock har jag en klar bild utav det i huvudet.

Men ingen utav bitarna har samma färger som de som ingår i min bild.
Och inga bitar matchar varandra.

Jag får inte ihop det. Jag får inte ihop någonting.

Jag hatar dig, fyfan vad jag hatar dig
du beter dig så jävla sjukt
så jävla sjukt.
Åh fy fan vad skönt det ska bli att få dig ur mitt liv.

Snälla
Kan du inte ännu en gång berätta för mig hur värdelös jag är
Du verkar växa utav det
och det är precis det du behöver göra

Växa upp.

Hejsan, hejsan, hejsan.
Tysken har varit här sedan i Onsdags och det har väl gått bra, antar jag. Fast jag har haft mer roligt med de andra svenskarna än med henne, to be honest.
Nu ska vi ner till piren och äta glass, sedan blir det nog a6.

Har knarkat låten "Pengar" med Maskinen i två dagar nu, haha.
Mer låtar med er, tack!

Åh, btw, funderar på att byta blogg. Det är ingen som läser när jag skriver här, haha. Visst, det kan mycket väl vara för att min blogg är tråkig, men jag vill ändå byta och se vilka mer alternativ som finns.

Skriv gärna ner lite olika alternativ i en kommentar!

Tårarna slutar inte rinna.
Det här var något utav det vackraste jag någonsin sett.
Se hela, och lyssna samtidigt på låten.
Ditt liv kommer inte riktigt bli detsamma efter att ha sett detta.

"There are no words to describe what you're about to see. It's all about HIM!

A Son asked his father, "Dad, will you take part in a marathon with me?" The father who, despite having a heart condition, says "Yes". They went on to complete the marathon together. Father and son went on to join other marathons. The father always saying "Yes" to his son's request of going through the race together. One day, the son asked his fater, "Dad, let's join the Ironman together."

To which, his father said "Yes".

For those who don't know, Ironman is the toughest triathlon ever. The race encompasses three endurance events of a 2.4 mile (3.86 kilometer) ocean swim, followed by a 112 mile (180.2 kilometer) bike ride and ending with a 26.2 mile (42.195 kilometer) marathon along the coast of the Big Island."

Du ler aldrig när jag ser dig.


Dina äckliga läppar.


Trots glaset som är emellan oss

Det finns inget liv i din kropp.
Du bara står där. Borrar igenom mig med din sylvassa blick.



Trots vattenytan som du simmar under
tittandes upp på mig

utan ett ljud formar dina läppar orden
Dina äckliga läppar.

"Jag hatar dig"


Min spegelbild hatar mig.

Coop Konsum, Kalmar.

Ola: Emma, kom! Det här är så din humor!

Ja. Vi skrattade.
Min humor är tyvärr varken bättre eller mer mogen än så.
Inte Olas heller för den delen.

Du säger det inte rakt ut, men det behövs inte
Det syns på dig.
Jag kan se vad du tänker, dina tankar borrar igenom mig.
Din blick etar sig fast.
Hat.
Rent, jävla hat.
Du säger det inte rakt ut, men det behövs inte.
Ingen skulle kunna gå miste om något sånt uppenbart.

Hej, jag heter Emma Viktoria Silfver och jag är 17 år. Jag vill egentligen ha min mammas efternamn som är Pohl, fast det kanske bara är för att jag är trött på "Silfver". Jag tycker inte det är snyggt med extrema färger i håret. Jag har bra humor, entligt mig själv. Jag är rätt smart. Jag gillar att fotografera och att skriva. Jag hatar när folk söker bekräftelse genom att klanka ner på andra så att de själva ska känna sig bättre. Eller förresten, jag hatar över huvud taget när folk är tvugna att få bekräftelse av andra för att känna sig bra.
Jag kan vara jättearg, men det blir jag inte så ofta
Jag kan vara jätteenvis, men ger mig oftast i diskussioner för att jag inte orkar bråka. Försöker lösa det på ett annat sätt i så fall.
För mig är perfektion när man inte är helt perfekt.
Jag ställer rätt höga krav på mig själv.
Jag blir sjukt frustrerad om saker inte går som jag planerat. Har vissa dagar när ingenting gör det, och då får jag seriöst psykbryt och kan börja lipa.
Jag skrattar högt åt imagechan.com och explosm.net, och ibland åt msnkonversationer.
Jag skrattar åt mina egna skämt, och jag förstår inte varför det är fel.
Jag älskar automatiskt folk som har min typ av humor, och som bjuder på sig själva.
Fast egentligen inte, för jag har svårt att säga att jag älskar folk.
Ibland blir jag irriterad rätt lätt, men det går också bort rätt snabbt.
Jag skrattar åt rätt hemska saker. Jag.se/ganget, till exempel. Eller när jag fick reda på att min kompis undulat dog av att den blev träffad av en slangbella.
Eller att min kompis trampade ihjäl sitt marsvin när hon var sex år.
Annars skrattar jag ofta åt situationer, och tycker ljudeffekter är sjukt roliga. Pruttljud är det roligaste jag vet. Med andra ord; min humor kan vara rätt barnslig.
Jag hatar när folk gör :P-gubben på msn.
Jag hatar när folk hela tiden gör xD-gubben. XD-gubben är ännu värre.
Jag är sjukt irriterad på alla turkar (nej, använder inte det som något rasistiskt skällssord, de är faktiskt turkar) som addar mig och frågar på deras knaggliga engelska om jag vill ha sex med dom. Om någon av er killar skulle se det här;  go fuck yourself, 'cause i won't.
Jag gillar inte martyrer.
Jag älskar att prata i telefon. Dock bara med folk jag tycker är roliga.
Jag står för det jag säger, och jag säger det jag står för.
Jag tröttnar lätt på folk om jag inte känner att jag får något tillbaka. Alltså om det bara är jag som ringer och/eller skriver och frågar om vi ska träffas, t.ex.
Jag älskar min hund något enormt.
Jag gillar att gå ut och gå när det är mörkt.
Jag klagar inte på mitt utseende till mina kompisar, jag håller heller inte på att gnälla och säga saker som "jag vill se ut som >henne eller >henne", och jag blir rätt irriterad på folk som gör det.
Jag har svårt att säga att någon är snygg, när jag inte pratat med personen. För mig betyder personligheten så sjukt mycket att folk jag anser vara dumma i huvudet också ser ut som skit i mina ögon.
Jag hatar när folk tror de är något förmer än andra, eller som har inställningen "jag pratar bara med folk jag tycker är snygga" (ja, jag vet några som är sådanna, och som t.o.m erkänner det).
Jag älskar mina vänner och värdesätter de och Kärleken högst utav allt. Och då menar jag inte kärleken i sig, utan den jag är kär i.
Öh. Fast det kanske är samma sak. Aja.
Jag gillar inte att vara i ett stort rum med massa folk jag inte känner.
Jag lyssnar bra, och ger mer än gärna råd till folk som behöver det.
Jag vill läsa psykologi på gymnasiet, eftersom det intresserar mig sjukt mycket.
Det finns saker om mig som ingen någonsin kommer att få veta, inte ens mina föräldrar och bästa vänner.
Jag måste ha lite egentid varje dag, annars blir jag jättetjurig. Typ lägga mig i sängen i en halvtimme, läsa en bok eller liknande. Sen är jag fit for fight igen!

Mysig dag på stan tillsammans med Ulle och de två busarna Alicia och Alva.
 Det var jättemysigt, och vädret har varit underbart hela dagen! Vindstilla har det varit också.
Började med att Ulle och co. kom hit vid elva, och så tog vi alla bussen till stan.  För att vi skulle hinna med den kastade jag ner mina skor i väskan och skyndade mig barfota över 500 meter grus till busshållplatsen. När vi kom fram och jag skulle ta på mig dom insåg jag att jag tappat en, så jag fick kuta hela vägen tillbaka över grusvägen, fortfarande barfota, och plocka upp den. Jag kan svära på att den log retligt mot mig. Sedan fick jag kuta tillbaka till busshålplatsen och hann precis få på mig båda skorna innan bussen kom. Svettis, andfådd och med svidande fötter staplade jag på bussen med Ulle hack i häl. Jag vill inte ens veta hur det såg ut.
 
Först gick vi till torget där Alicia och Alva fick köpa varsin godispåse, och sedan begav vi oss till McDonalds där de åt sin lunch. Alva åt upp allt på två sekunder medans Alicia var liiite krånligare. Det skulle sjungas, pekas, tittas, vändas, och pillas på allt annat utom maten, men efter en stund fick hon i alla fall i sig lite så att vi kunde fortsätta. Medans vi väntade på att fröknarna Pohl skulle somna gick vi runt och kollade på kläder och skor. Jag hittade så himla mycket snyggt, men självklart har jag inte råd med något utav det. Om någon skulle få för sig att helt plötsligt ge mig lite pengar är jag denne evigt tacksam.
 Det tog inte längre än 10 min innan både Alva och Alicia sov, och då passade jag och Ulle på att gå och sätta oss på Piren och äta lunch. Barkorg till mig och bakad potatis till Ulle. Gott var det!
 När vi ätit klart gick vi på stan ytterligare två timmar innan vi beslöt oss för att ta bussen hem.
Förutom båda vagnarna som trillade, Fröken Skrik som efter varje hållplats ropade och frågade om hon skulle klicka, trots att jag satt bakom henne, och Fröken Panik som tappat en godis på golvet som hon prompt skulle ha - så gick resan hem bra.
Nu sitter jag med Fröken Skrik i knäet som om och om igen vrålar "SÄTT PÅ HÄSTEN!" i mitt öra. (Översättning: Snälla, rara lilla Emma, skulle du kunna spela "min kära lilla ponny" för mig?)