Hej mina kära läsare (nu blev jag plötsligt nyfiken på hur många ni är?)

Kvällen igår var hemsk, vilket gjorde att jag inte sov en blund inatt. Snacka om att jag var trött när klockan blev 06:40 och jag var tvungen att gå upp.
Jag lyckades i alla fall piggna till på teaterlektionen, som fick börja denna soliga torsdag. Trevlig och givande lektion må jag säga! Teater är alltid lika kul! Det i princip första PG säger när vi satt oss ned i en halvmåne på golvet är "ställ er upp - nu ska ni dansa."
"Sparka på den som redan ligger" muttrade jag; det var inte mycket mer att göra än att sätta sig på en stol längst bort i rummet och påbörja operation "Titta På När Klasskamraterna Har Lektion".

Efter teatern hade vi datorkunskap, och efter datorkunskapen var det bild. Det var väldigt intressant att ta sig dit; jag har ju fått en hissnyckel som jag skulle få använda för första gången i den byggnaden. Först åkte vi till fel våning, sen när vi klickade rätt så åkte hissen tillbaka till den våningen vi var på innan, och sedan bara vägrade den att starta. Jag skämdes som en hund eftersom folk gick förbi och tittade, och Lovisa gömde sig bakom mig. Tillslut kom en lärare och hjälpte oss, och vi lyckades komma upp till 4:e våningen, men när vi svettiga klev ur hissen kände vi inte igen oss alls. Vi hade aldrig varit där, och vi visste inte hur vi skulle ta oss till bildsalen. Kände mig som en vilsen jude i Tyskland. "Ditåt går vi" sa Lovisa plötsligt, och gick med bestämda (men små) steg till vänster. Jag hoppade efter.
Det var svettigt och jobbigt men tillslut nådde vi faktiskt vårt mål - bildsalen. Duktig Lovisa.

Jag och Lovisa gjorde inte ett smack, medans Rebecca och Alice satt och färglade lergubbarna vi i gruppen gjort till ett projekt vi håller på med.
Lovisa satt och klagade på allt och alla (och skrek lite extra på mig), och jag satt mest och flinade åt denna cranky varelse. Så söt så.
Så fort vår bildlärare kom förbi fick vi dock fullt upp med att låtsas som om vi faktiskt hade något att göra. "Men om man använder metall eller trä..?" var den mening vi använde.
Så fort hon gick förbi.
Det hade nog varit mindre uppenbart att vi inte gjorde ett skit om vi inte sagt något alls.
Fail.
Tillslut kände jag att jag ville göra lite nytta. "Jag kan måla den där!" sa jag och pekade på en lergubbe som föreställde en kung. Lovisa och Alice slutade med vad de gjorde och tittade skeptiskt fram och tillbaka på lerkungen och mig. "Eh, det där är Rebeccas stolthet" sa Lovisa med en röst som sa "du skulle bara ta sönder den, jävla miffo". Jag tror jag hörde Alice hålla med henne. (Grejen är att Rebecca råkar ha arbetat hårt med att få till lerkungen perfekt, och var mycket nöjd med den.)
Då tittade Rebecca upp från sitt lergubbe-målande. "Nejnej, det är lugnt! Måla den du."
Jag fnissade som en liten flicka och tvingade Lovisa att hämta röd färg åt mig. När det inte fanns fick Lovisa ett utbrott.
- Jag tar grön färg.
- Neej, ta röd, det blir snyggare.
- MEN DET FINNS JU FÖR FAN INTE!
Jag blev rädd och började nervöst hålla på med lerkungens huvud -och plopp- så trillade det av!
Jag fick panik och började snabbt leta efter en lösning på problemet.
Åh jävlar! Okej, fort - få dem att koncentrera sig på annat så kanske du hinner fixa den!

- EH WOW HEHE INGENTING HÄNDE FORTSÄTT MED DET NI GÖR ALLT ÄR OKEJ HAN MÅR BRA DET HÄNDE INGET

Seriöst, Emma? Seriöst?

Jag kunde nästan höra hur det svishade till när allas huvuden vändes mot mig och den brutalt mördade lerkungen.
Jag skämdes.
Alice skrattade, och Rebecca sa att det inte var någon fara (även om hon drog lite efter andan när hon såg lerkungens kropp i min ena hand - och hans huvud i den andra). Lovisa skällde ut mig.
Cranky woman is cranky.

Jag och Lovisa gick lite tidigare (*host*en halvtimme*host*) från bilden för att slippa 12-rushen i matsalen som alltid blir på torsdagar; vi ville undvika att jag blev nedsprungen.
Lovisa hämtade mat och mig och var så snäll så.

Vid ett åkte jag hem.

---

Vid halv fem kom pappa och hämtade mig. Vi åkte till Scandinavian Photo och köpte en kompaktkamera till mig! Väldigt bra, jag behöver verkligen en.
Jo, jag har fortfarande kvar min systemkamera, men det kan vara så jobbigt att ta med den ibland eftersom den är så stor, och ibland vill jag inte ta med den till olika ställen med rädsla för att den ska bli stulen. Därför var detta en perfekt -lite tidig- födelsedagspresent! Dock betalade jag halva själv med pengarna jag fick av FOTO för att de använde mina bilder i deras tidning.
Efter det blev jag skjutsad tillbaka till skolan eftersom vi skulle se teatertreornas slutproduktion "Exit".
Det första Lovisa och Matilda sa när jag kom hoppandes var "är inte du också jäkligt sugen på cola och lökringar?".

Så jävla okvinnligt.
Så jävla rätt.

---

"Exit" var riktigt bra, det var drama och komedi i en perfekt blandning måste jag säga. Jag skrattade flera gånger! Har dock aldrig kännt mig så sorglig och omogen som när jag insåg att den gången jag skrattade mest var när en tjej använde ordet "bajsa" i en mening. Dessutom fick jag nästan crupp när alla uuuh-ade, aaaw-ade, busvisslade och klappade händerna så fort någon 'kysstes' eller var gullig mot någon annan. Kändes som att jag satt i publiken till en amerikansk komedishow.
Två timmar senare avslutades sista scenen, och alla började klappa händer och busvissla. "NEJ! NEJNEJNEJ" började alla skådespelare skrika och sprang av scenen, in bakom kulisserna. Inte förens då kom vi på (eller fick reda på) att det var ett genrep, och man applåderar inte på genrep.
Att ta sig ut från teatern var inte det enklaste, det var mycket folk och jag höll på att ramla typ två gången av att någon råkade knuffa till mig. Men jag ramlade inte - jag lyckades hålla mig och min värdighet ståendes!

...Och det lyckades jag med ända tills någon ropar "akta er, här kommer det.." när jag ska hoppa förbi. Det. Det. Jag är Det. Jag är flickan som kallas Det.
Där föll min värdighet likt Göran Kropp när han klippklättrade.

Lovisa och Matilda skrattade åt mig.

Vi lyckades i alla fall ta oss ut, och väl ute visade jag Lovisa hur vig (...om man jämför med innan) jag blivit sen jag fick gipset (måste ju alltid sitta och ligga med benet högt upp). Då kom Lovisas crankyness tillbaka. "Meh! Det är ju bara för att du tar stöd. Du kan ju inte ta stöd" säger hon och drar helt oväntat ut kryckorna ur mina händer så jag faller ihop i en hög på marken. Då fattar hon att det kanske inte var så smart gjort, och faller ihop i en hög på marken hon med - av skratt. Jag och Matilda skrattade vi också, så mycket att vi fick ont i magen.

Tycker den här låten är så fin. Det var egentligen meningen att jag skulle sjunga den på Filippas eller Alicias dop, men det blev inte av.
Anyhow, fin låt. Lisa Ekdahl's väldigt speciella sätt att sjunga passar verkligen här.

Ännu en svettig dag i skolan! Lite jobbigt när jag hela tiden måste be folk öppna fönsterna i klassrummen eftersom jag oftast är helt varm efter att ha kämpat mig genom korridorer och trappor.
Nåja, jag får försöka se det positivt; vilken kondis jag kommer att få!

Vi hade, som vanligt på onsdagar, bara teater och historia idag. Älskar verkligen onsdagar.
På teatern kunde jag dock inte vara med så jättemycket. Först hade vi röstövning och alla var tvugna att stå upp, "med lika mycket tyngd på varje ben". Det var inte direkt någon idé att försöka, så jag satte mig på en stol vid väggen och tittade på medans de andra i klassen värmde upp sina stämband. Efter det fick var och en öva sin artikulation genom att säga en mening tre gånger i följd, på bara tre inandningar. En i klassen pratade allderles för lågt, varpå vår teaterlärare stoppar henne och ger henne följande uppmaningar; sära på benen och öppna munnen.
Det blev tyst.
Vi dog.
Han dog.

"Eh, eh nejmen gud, nej asså, förlåt! Herregud!"

Och vi fnissade som små dagisbarn och njöt över att se vår tuffa teaterlärare bli så bortgjord.

I slutet av lektionen hade vi 25 minuters avslappning. Vår lärare satte på ett sånt där avslappningsband och alla, inklusive jag, lade sig platta på golvet. Jag kunde dock inte koncentrera mig alls; efter bara 5 minuter började min fot värka som sjutton, men då var det redan försent att ställa sig upp och börja krångla. Istället låg jag och fnissade åt allas tunga andetag och sega rörelser i takt med vad mannen på bandet sa. Fick kväva en fnissattack när han sa åt oss att "snörpa munnen". Tror bestämt jag såg Lovisas mungipor åka upp lite då de också.
Sedan skrattade jag lite åt Matilda när hon skulle böja armbågarna och trycka underarmarna hårt mot överarmarna. Det såg kul ut.
Förlåt, Matilda.

Vi hade bara en kvarts paus mellan teater- och historialektionen, så vi satte oss i trappan utanför klassrummet och såg coola ut. Eller, ja, så pass cool man nu kan bli med gipsat ben och svett som rinner från pannan.


Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att Lovisa är världens sämsta kryck-bärare. Hon bär alltid en av kryckorna när jag hoppar i trappor, men glömmer alltid att jag behöver den igen när jag kommit upp/ned, så hon går iväg med den. Fick panik-hoppa in till historiaklassrummet då hon ännu en gång gått iväg med kryckan. Kände mig som en utvecklingsstörd känguru med bara ett ben och en cpskadad arm (viftade hysteriskt med den medans jag hoppade fram, precis som om min balans skulle bli bättre då). Såg nog ut som en också.

- LOVISA! Jag behöver min krycka!
- Oj! Men varför ropade du inte då?
- Ropade ju "JAG BEHÖVER MIN KRYCKA" typ femton gånger!
- Meh, det är ju inte mitt namn?

Lovisa är en korkad drygfis, men hon är rätt snäll som är min bitch de kommande gips-veckorna. Matilda också. Tack, hihihihihih.

Första skoldagen för mig idag då! Fy sjutton så svettigt det var att hoppa runt överallt i skolan. Blev verkligen äckligt varm och ville bara hem och duscha, men det var ändå trevligt att träffa klassen igen! Frida skrattade åt mig och jag ville slå henne med kryckorna, men jag lyckades behärska mig.
Fick hissnyckel också, det är nice eftersom vi springer väldigt mycket i trappor. Våra skåp är på tredje våningen lektionerna är antingen på första eller andra. Dock var det jävla omständigt att fixa nyckeln; först var jag tvungen att gå hela vägen till skolsystern som har sitt rum i andra byggnaden, längst bort. Detta var jag tvungen att göra för att hon skulle titta på mitt gips och intyga att jag faktiskt hade brutit foten. Tyckte det var så jävla löjligt, skulle det vara någon som tror att jag fejkar eller?  "Ja, jo, det är ju egentligen bara hårt lindat papper runt foten och benet. Damn, you got me."
Jaja. Det fanns inte mycket annat att göra än att gå hela den vägen bara för att få det där jäkla intyget, sedan fick jag gå till vaktmästaren där jag fick skriva på massa papper och dessutom betala 100 kr innan jag äntligen fick nyckeln.
Sedan var det bara att hoppa hela vägen tillbaka till byggnaden jag går i. Sjukt jobbigt måste jag säga. Har skavsår på händerna efter kryckorna.
Fick i alla fall hjälp med att bära alla mina saker! Lovisa och Matilda är mina slavar de kommande 4 veckorna. Mah bitches. Igår kom de till och med hem till mig med en stor påse godis, hihi. Väldigt trevligt att få lite sällskap.. och godis!



Här är för övrigt dagens låt:

Oh, btw. Musik jag lyssnat på under lovet kommer här!

Har fått en crush på Unicorn Kid. Riktigt najs, så först bjuder jag på två låtar med dem.

 

Parken - Jag har varit vilsen, Lisa

 

 

Head Automatica - Beating hearts baby

 

 

Slagsmålsklubben - Sponsored by destiny

 

 

Justice Vs. Simian - We are your friends

 

 

Crystal Castled - Untrust us (<3)

Efter det att jag bröt foten hann 36 timmar gå innan jag slutligen lyckades få mig lite sömn. Somnade vid fem och vaknade klockan sju. Då var jag svinhungrig, fast pappa hade redan åkt till jobbet och mamma sov, så att ta sig till köket -för att sedan klara av att fixa fram all frukost helt själv- skulle verkligen bli en utmaning. Var nära att ge upp efter första trappsteget (kämparglöden försvinner när jag känner sig som ett freak), men hungern värkte verkligen i magen och jag visste att det skulle bli minst lika plågsamt att lägga sig utan någon mat som det skulle bli att kämpa sig ned till köket. Ett ynkligt "hallå.. hjälp.." slank ur mig, men precis som väntat fick jag inget svar. Nehepp. Det var bara att fortsätta.
Insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna hoppa ned för trappen med båda kryckorna, och jag kom inte på något bättre än att lite halvsmidigt kasta ned den ena nedför trappen. Det lät lite. Mamma vaknade säkert (men ändå kom hon inte och hjälpte).
Det tog mig faktiskt bara någon minut att ta mig ned till köket, fast det gjorde jävligt ont när jag studsade ned för trappen. Att plocka fram frukost var dock lite svårare. Kunde ju inte använda någon av händerna, så jag fick ta sakerna i munnen; en sak i taget. Det tog lite tid. Algot låg och tittade roat på mig under hela processen, och hjälpte mig att plocka upp saker jag tappade.  Han är för övrigt lite skeptiskt till mina kryckor; vågar inte riiiktigt gå nära dem. Han är verkligen den mesigaste hunden jag vet.
Anyhow.
Jag fick i mig min frukost, och klarade med nöd och näppe att få in sakerna i kylen igen, och sedan stånka mig upp till mitt rum. Väl i sängen la jag mig och lyssnade på min kära vän Ludovico Einaudi, och innan jag visste ordet av hade jag somnat.

- Malin. Vi borde verkligen inte hoppa på studsmattan. Det är för mörkt.
- Jag vet.
- ....LÅT OSS!
- HELL YEAH!!


Jaha, då ligger man här, gipsad upp till knät. Suck och åter suck.
Ibland är man bra korkad.
Malin och jag var på fest hos Anneli igår, och Anneli äger en studsmatta. Detta fann Malin och Emma väldigt roligt, och hoppade, smidigt likt små ballerinor, upp. Vi hann hoppa i ungefär 20 sekunder, innan Malin fick den briljanta idén att ge mig extra studs.
Knak.
Och så föll Emma ihop i en hög.

- Helvete. Jag bröt foten.
- Hahahaha, neeej, nej det gjorde du inte Emma.
- Jo, jo jag bröt fan foten. Hahaha!
- Men nej, sluta nu. Du har stukat den bara. Lugn.
- Malin. Jag spelade fotboll i nio år. Jag vet hur det känns att stuka foten, och det här är ingen stukning. Den är av.
- Hahahahahahahahahahaha, seriöst?
- ...Yep. Den är av. Haha, herregud. Hahaha. Den är av.
- Hahaha, men... sätt dig upp. Folk tror att du har däckat...

När jag vänder mig om ser jag hur ett flertal personer nyfiket står och tittar på oss i fönstret.
"TJA, ASSÅ JAG HAR INTE DÄCKAT, JAG HAR BARA BRUTIT FOTEN!"

Jag låg nog kvar i i alla fall tio minuter innan jag, med Malin som stöd, lyckades kämpa mig av från studsmattan. Under de tio minuterna hann vi konstatera en gång för alla att allt inte stod rätt till, eftersom min fotknöl bland annat var stor som en tennisboll, och foten i sig såg inte helt rak ut.
Grejen var bara att hur jävla ont jag än hade, så blev smärtan ännu värre bara någon minut efter det att jag kommit in i lägenheten och lagt mig på Annelis säng. Det måste ha låtit som om jag var på väg att föda - fyhelvete vad ont det gjorde.

Ringde mamma, kommer inte riktigt ihåg vad jag sa men det var nog något i stil med "jag har brutit foten, är på öxnehaga, kom NU" blandat med massa "ååååh" och "aaaaj, heeelveteeee" och "jääävla fitta vad ont det gör".
Hon var där på bara några minuter, min supermorsa.

Malin hänkade till sjukhuset, vilket gjorde sjukhusbesöket sjukt mycket mer värt! Hon körde runt mig i min supertuffa rullstol, och parkerade mig på lite random ställen. Vi asgarvade åt att det satt en orange flagga på den också. Sedan körde hon själv runt på en såndär sparkcykel med en skylt längst fram som pryddes av ordet "KIRURG". Kort på detta kommer inom en snart framtid.

Sjuksköterskorna, en manlig och en kvinnlig, var supertrevliga! Väldigt lätta att prata med, och de skrattade en del åt mig när jag förklarade att detta var mitt egna lilla sätt att inviga våren på, men påpekade om och om igen att detta var jag minsann inte ensam om.
Ja, hå-hå ja-ja.
Fick morfin genom en kanyl i handen, för att dämpa den förjävliga smärtan i foten/benet. Han fick sticka mig tre gånger innan det fungerade; jag har väldigt känsliga blodkärl som spricker väldigt lätt. Tredje gången funkade det i alla fall, och jag fick ett fint nallebjörns-plåster som höll kvar kanylen. Fnissade som en liten flicka.
När han -efter att allt var klart och vi var redo att åka hem- skulle ta bort det råkade han sätta plåstret lite för löst, och jag känner hur någon varmt rinner ner över min hand. Jaha, Emmas hand förvandlades till en liten blodfontän! Dripp, dropp, dripp, dropp. Mysigt!
Egentligen är jag blodrädd, men jag var så himla fnissig över att jag brutit foten så min reaktion på blodbadet var inte mycket mer än "Bahahahaha, fan vad det blöder!". Det fixades rätt snabbt med ett nytt plåster och bandage, men handen är helt blå idag. Fint.

Ja-a ni. Man kanske bara ska ta och inse att man börjar bli gammal, när man inte ens kan hoppa studsmatta utan att kroppsdelar går sönder.

På tal om gammal.. om en vecka blir jag 17.
Och om bara några veckor har Ett Drömspel premiär, så som det ser ut nu kommer jag inte kunna vara med. Underbart.
Och Lovisa ska ha 17-årsfest.
Det är en del man missar.

Åh, en grej till. Tänkte dela med mig av några utav de mest sympatiska kommentarena jag fått idag ang. denna lilla incident.
Frida: HAHAHAHAHA JÄVLA KLANT
Lovisa: Ditt ben kommer lukta asäckligt!!!!
Gustaf: HAHAHAHAHAHAH JAG HÖRDE VAD SOM HÄNDE, HAHAHA
Olivia: HAHAHAHAHA HOPPADE NI ÄNDÅ!? Du är ju sjuk i huvudet!
Göran: (Ringde mig och asgarvade)
Alice: Så jääääävla puckat!

Hihi. Ni är så söta.
(Och tack till resten som varit supergulliga mot mig)

Jaha, Anneli var den 8:e personen som kommenterat att jag inte skriver här på bloggen längre (jodå, jag räknade). Ingen jättesiffra direkt. Knappt någon siffra alls. Men ändå! Trevligt att få känna sig lite saknad!

Jo, det har hänt en hel del under den tid då jag varit inaktiv, och jag vet egentligen inte varför jag inte skrivit om det. Det är väl precis då som man ska skriva på sin blogg; när det händer saker? Lite annat än "idag gjorde jag det här och det här, och träffade den och den personen".
Jag får helt enkelt försöka ta igen allt som missats.


...Snart.

”Det händer aldrig mig.” Hur många gånger tänker vi inte den tanken? Enligt oss själva är vi osårbara, ja näst intill odödliga. Vi är superhjältar utan krafter.

Hemska saker händer i världen, det vet vi.

 

Hemska saker kanske händer dig.

Men det händer inte mig.


Det händer aldrig mig.

 

Idag förklarade mina klasskompisar för mig att det inte var lov förens om två veckor. Jag har gått och trott att lovet var nästa vecka.
Sug min..

 

Jag sitter hos Lovisa, iklädd i en rosa cowboyhatt.

I ett försök till att komma på något att göra frågade jag om vi skulle spela sims 2. Detta skulle jag inte ha gjort. Den senaste halvtimmen har bestått av titta på Lovisa när hon inrett vårat simshus. Lovisa tar sims på största allvar, och är extremt noga med att både tapet, golv och inredning matchar perfekt. Jag å andra sidan är inte lika insatt.
Efter en kvarts noggrant inredande flyttar hon över datorn till mig och fnissar "HIHI, NU FÅR DU GÖRA DITT RUM!". Jippie-yay! Jag sätter dit det första golvet jag hittar och några fula gula tapeter. Tror Lovisa fick ett nervöst sammanbrott innerst inne, men hon lyckades lugna sig, bet ihop läpparna och log stelt till mig när jag efter bara en halvminut sa att jag var klar.
Sedan lät jag henne ta över igen.

Efter ytterligare 20 minuter var hon klar (hade gnällt på henne oavbrutet) och jag trodde äntligen att jag skulle få spela lite, men nej, det fick jag inte. "NEJNEJ ASSÅ JAG SKA VISA HUR MAN GÖR..." (Hej Emma, 17 år, som aldrig spelat sims i hela sitt liv)
Snart upptäckte hon att ett fusk hon lagt in inte fungerade, så hon gick tillbaka till huvudmenyn för att fixa det.
När vi kom tillbaka in i spelet var huset inte sparat (fast vi faktiskt hade sparat det två gånger).
Lovisa såg förfärad ut i två sekunder innan hon insåg att nu kunde hon ju inreda huset PÅ NYTT! Då hoppade hon upp och ned i stolen och började klappa händer.
Jag svarade med en sur blick.
Sen stängde vi av spelet.


Sedan har vi tittar på Pelle Kanin när han besöker Herr Karlssons trädgård (nostalgiiiii) och varit ute med hennes hund Bonzo. (Lovisa tvingar mig att skriva att den är jättesöt, när han egentligen ser ut som odjuret från filmen Skönheten & Odjuret.)
Det var kul.
Vi kastade boll till Bonzo, som sprang efter den som en besatt.
När det var min tur att kasta tog ivrigheten över och jag råkade kasta ut den på den stora och snötäckta ängen.
Bra där.
Bonzo vägrade hämta den, då han hela tiden skönk ner i snön (som var runt en meter djup).
Jahapp. Fanns inget annat att göra än att ge sig ut, eftersom det var hans favoritboll.
Eftersom Lovisa bara är 156 cm (åh, förlåt mig, 157 cm*) så såg detta hysteriskt roligt ut. Bara halva Lovisa syntes.
Eftersom hon var så liten och hjälplös, så kunde jag inget annat än.. att göra det ännu värre för henne! Jag puttade omkull henne gång på gång och tryckte ned hennes ansikte i snön. Sedan lade jag mig på henne några gånger också. Hihi. Vi (inte minst Lovisa) var helt dyngsura när vi efter en tjugo minuters lång fightande lyckades ta oss "i land" med bollen i högsta hugg.

Lovisa frös.
Kanske inte var så smart av mig att dränka henne i snön när hon faktiskt hade feber..

Nåväl! Kul var det.

Faktiskt riktigt rolig och extremt givande teaterlektion idag, men gud så svårt det var!
Vi har blivit indelade i två grupper som vi ska hålla oss till några veckor framöver; det är dessa grupper vi ska tävla med i Teatersportstävlingen* (vilket ord..) i slutet av ettan.

* En tävling mellan alla ettor, tvåor och treor som går Estet Teater. Hela skolan bjuds in (d.v.s alla som vill får gå, det är inte obligatoriskt) och ska rösta om vem de tycker är bäst/roligast på scen bland alla teaterklasser. Sjukt roligt ska det bli! Idag påmindes jag dock om hur otroligt svårt det kan vara, speciellt om man råkar ha en dålig dag.

Dagens övning var ingen mindre än Tips Från Coachen. Ni har väl sett detta på Parlamentet? Personerna i panelen får frågor som de ska svara på, samtidigt som de ska följa uppmaningarna de får framför sig (t.ex "du har inga ben i kroppen", "du går från födsel till död", "du är en hysteriskt Carola"). Vi gjorde dock inte precis som i programmet. Tre i taget fick gå upp och sätta sig framför ett bord, och alla tre skulle vara nyhetsläsare. Den första var vanlig nyhetsläsare, den andra hade sporten och den tredje läste upp vädret.
Sedan var det bara att börja (en i taget fick prata). Bakom oss stod vår teaterlärare PG och höll i massa lappar med olika uppmaningar vi skulle följa. Först visade han dem för publiken, och sedan för nyhetsläsaren.
Jag var först ut (vanlig nyhetsuppläsare), och fick bland annat "du är nalle puh", "du är Arja Saijonmaa". Tror jag fick någon mer, men kommer inte ihåg vad det var.
Fy sjutton vad svårt det var alltså! Speciellt när man inte bara var tvungen att tänka på att framföra det på ett sätt som passade uppmaningen, utan också behövde tänka ut bra saker att säga i nyhetssändningen.

Ja, det var verkligen nyttigt i alla fall! Man kände ju direkt vad man behövde öva på och så. Och övningen var riktigt kul!
Dessutom fick vi skriva egna uppmaningar till varandra. Jag skulle skriva Carros förslag "extremt sömnig", men det gick inte så bra.
- "Extmet"...?
- Ojdå, vänta.. så!
- Nu står det "extem"
- Men vafan! SÅDÄR. Nu.
- ..nepp. Nu står det "erxtem".
- MEN! HELVETE! NU!
- Ehm.. yeah.. men vad är "sömning"?


Efter teatern hade vi historia.
Det är verkligen något magiskt med historialektioner, så fort jag kommer in i klassrummet känns både mitt huvud och mina ögonlock flera kilo tyngre. Jag vet inte vad det är, kanske är det för att jag har absolut noll intresse i ämnet, så mitt undermedvetna tänker "det är ingen idé att ens försöka, lägga dig ned och sov lite istället!".
Jag måste dock erkänna att filmen vi såg på på dagens lektion var helt okej, så jag lyckades hålla koncentrationen (och ögonen) uppe.


Resten av dagens bestod av Kulturhistoria (vi tittade på gamla slutproduktioner och skulle öva på teateranalys), och Engelska (övade grammatik).
Sedan bar det av hem.
Somnade direkt.
Blev väckt av pappa någon timme senare och följde med honom ut på en långpromenad med Algot. Skönt, förutom att det blir så djävulskt kallt så fort solen går ned.

Nu sitter jag här och lyssnar på The Fray - Over my head. Riktig myslåt det där.
Skype någon?

Godmorgon kära läsare (ja, klockan är innan tolv när jag skriver detta, och på en helg så räknas det fortfarande som morgonen).
Igår hade jag en väldigt trevlig kväll!
Vid halv åtta träffade jag Göran, Julia, Amanda och Moa på Claras där vi åt och hade det trevligt. Vi kom in lite på novemberresan till Göteborg förra året (när vi var och tittade på Melissa Horn), och bestämde oss för att vi snart skulle göra om den resan, för gud vad roligt vi hade!
Efter ca. en och en halv timme på Claras så bestämde vi för att bege oss hem till Amanda. Jag och Moa njöt till fullo av vinterkylan medans de kvarstående tre mesarna klagade på att de frös.
Moa och jag gjrorde allt vi kunde för att försöka få dem att gå hela vägen hem med oss, men de totalvägrade och kallade oss puckon. Amanda ringde sin lilla mami som kom och hämtade dem, och jag och Moa fick gå ensamma. Inget problem med det dock, vi hade en jättemysig liten pratstund. Dessutom blev vi uppraggade av en röd gammal volvo. Mmmmh.

När vi var utanför Amandas hus såg vi hur fönstret till hennes rum öppnades, och ut strömmade Ke$ha's "TiK ToK", och ut kikade tre överexalterade flickor med varsin Hello Kitty-partyhatt. "WOOOOHOOOOOOOO! FAN VAD KUL VI HAR! NI HAR VERKLIGEN MISSAT NÅGOT NU TJEJER! GUD VAD PARTY VI HAR! WOOOOOOOOH!"
Moa och jag gav varandra en menande blick och suckade lite åt våra älskade vänners sorgliga försök till att få oss avundsjuka på ooootrooooligt kul de hade utan oss.
Vi kontrade med att vi faktiskt blivit uppraggade av en röd gammal volvo. De blev tyvärr inge vidare imponerade.
Väl inne på Amandas rum var det dans som gällde! Vi satte på gamla godingar som "Man! I feel like a woman!" och "Strong enough" och rörde oss sexigt *host* till musiken.
Efter ungefär en kvart kom Amanda med idén om att vi skulle gå ut. "Jaså, NU passar det att vara ute!?" var min och Moas gemensamma svar på den kommentaren.
Vi var trots allt rätt på den idén, så vi tog på oss och drog ut. Jag tog fram min mobil och satte på denna underbara låt, som vi glatt gick och sjöng med i trots att vi inte kunde se månen någonstans (det var helt stjärnklart, men vart hade vår lilla Mån-kompis tagit vägen?).
Vi gick förbi vad som brukar vara en liten gräsplätt, men som ni var täckt med en halvmeter snö.
Sen vet jag inte hur det hände, men snart sprang vi runt som små fulla fjortisar i snön (med våra icke vatten- eller snötäta skor) i den halvmeter höga snön, och skrattade så vi höll på att kissa på oss allihopa. Det ramlades, knuffades och myllades. Det roligaste var nog att snön liksom nästan var så hård att den höll utan att man gick igenom den. Men bara nästan. Så vi gjorde det till en tävling, att den som kunde gå längst på snön utan att falla igenom vann. Fyfan vad vi skrattade. Speciellt när man skulle springa; man såg ut som en haltande hyena. Typ.
Efter att vi sprungit runt där i ca. tjugo minuter märker vi hur vi är iakktagna av (vad vi trodde var) ett gäng 96:or i huset precis framför den lilla gräsplätten. De öppnade fönstret och gjorde "WOOOOHOO"-ljud om och om igen, och vi var inte sena med att haka på.
Efter ytterligare en stund av hoppande-i-snön så började vi känna hur kylan bet tag i oss. Vi tänkte precis börja gå hemåt igen när fönstret öppnades och en tjej ropade "MEN HÖRRNI, KOM IN!".

När vi kom upp i lägenheten blev vi minst sagt förvånade. Det vi trodde var en gullig liten hemmakväll med några 96:or var en förfest där ingen var yngre än 22. Vi skrattade lite åt oss själva.
Där stannade vi i ungefär en halvtimme, innan de skulle vidare ut på krogen.

Kort därefter fick jag skjuts hem av mami, eftersom vi skulle fira att papi fyllde år dagen efter. Det vill säga idag.

Det har varit en jävligt soft vecka. Inga svenska- eller historialektioner, vilket har ändrat en hel del i schemat! Ingen skola varken i onsdags eller idag, så himla skönt! Planen var att sova ut riktigt, riktigt länge idag, men sådär superduper länge blev det inte då jag vaknade vid elva (brukar sova till ett annars).
Duschade och åt frukost, och njöt hela tiden av lugnet och tystnaden som fanns i huset. De enda som var hemma vad jag och Algot.
Vid halv ett började Algot bli otålig. Han kom och la bestämt ned kopplet framför mina fötter. Detta fick han dock göra två-tre gånger innan jag faktiskt gav honom någon som helst uppmärksamhet; jag sprang runt och gjorde massa annat.

Hade lite ärenden att göra nere i stan så jag lät Algot följa med, vilket han var väldigt tacksam över även om stan kanske inte är hans favoritställe att vandra omkring på eftersom han inte får gå lös, och eftersom han blir lite stressad när det är för mycket saker som händer runt omkring honom.
Tänkte gå lite med honom vid vätterstranden, men när jag kom dit såg jag att gångvägen numera såg ut som en liten bäck. Vatten överallt.
Han bli lite irriterad innan jag insåg att Vättern faktiskt fortfarande var frusen. Jag drog med mig Algot ut på isen där han kunde springa lös. Ni skulle se hur han njöt!


However.
Nu sitter jag här framför datorn och tänker att det var väldigt längesedan jag faktiskt skrev ett inlägg, och det är väldigt, väldigt längesedan det blev något diktskrivande från min sida.
Vilket egentligen är konstig.
Har haft så mycket tankar nu det senaste.. Fast samtidigt kanske det är just det som är problemet.
Jag har nog tänk för mycket, så det har varit svårt att sätta ord på det.

Det är egentligen rätt tråkigt att jag inte skriver ned mina dagar mer! Det är rätt kul att titta tillbaks på om man inte har något att göra, och det är ju verkligen något som hjälper till att minnas. Oftast lyckas jag ta fram de små, små roliga stunderna även de tråkigaste dagarna.
Fan Emma, du får faktiskt börja bli bättre på det där!