Jag vet att jag redan lagt ut den här en gång tidigare, men jag tycker bara den är så himla bra.


You Me At Six - Underdog (Acoustic)

Suck. Jag tycker synd om de korkade flickor som faktiskt går på detta.

 

Har för övrigt gjort en lite kortare lista med mysig musik, för alla er som tyckte den förra var för lång. På denna har jag lagt alla mina främsta favoriter, och det är bara lugna låtar. Varsågoda! (Kommentera gärna om ni gillar den.)

 

För en lite kortare lista (med bara lugna låtar), klicka här.

Om ni vill ha min andra lista med mysig musik (som är mycket längre), klicka här.

Nationella prov i engelska idag (1/3). Lite halvsurt att man var tvungen att gå upp hela fyra timmar tidigare än vad man annars hade behövt, men vad gör man. Skönt att ha det gjort antar jag, trots att jag inte har varit det minsta nervös inför provet. Det kändes som att det gick bra, så vi får hoppas på det med.
Efter provet hade vi 2½ timma på oss innan teaterlektionen (som egentligen skulle vara dagens första lektion) började. Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, så vi hoppade/gick till Hemköp och köpte något att dricka. Började skratta när jag hörde mig själv säga "nu hoppar vi" istället för "nu går vi". Tja, bra att jag har vant mig vid eländet i alla fall!

Teaterlektionen var.. speciell. Vi lyssnade på en skiva med artikulationsövningar, som var minst sagt.. ja, jag vet inte. Lite konstiga kanske. Vi skrattade en del. Musiken i bakgrunden var nästan bäst. "Den påminner om bakgrundsmusiken till ett hästspel, typ när man står och mockar eller ryktar!" som Lovisa så fint beskrev den.
Lite då och då sköt kvinnan på bandet in lite -vad som skulle föreställa- peptalk som "bra", "jobba på" eller "så ja". Bristen på entusiasm gjorde det dock mest skrattretande.
Efter en stunds funderande var jag bara tvungen att fråga om det inte var någon annan än jag som kände det som att man var med i en träningsvideo från 80-talet. Såg kvinnan på bandet framför mig med en pastellfärgad baddräkt samt pastellfärgade benvärmare och svettband, och sånt där stort krulligt hår. "Och ett par snygga rullskridskor" fyllde Lovisa i.
Jag tror min lärare ska fixa en skiva till alla i klassen, så då kanske jag lägger ut något på youtube som jag sedan kan lägga upp här. Då får ni se hur roligt det låter.
I mitten av lektionen började jag dock må riktigt dåligt; jag fick en förjävlig huvudvärk och min hals brännde. Eftersom min bror precis har varit sjuk förstod jag att jag fått det han haft. Inte roligt alls. Speciellt inte med tanke på att det kommer bli mycket rep nu med teatern.
Fan. Vafan är det här? Det känns som att någon högre makt inte vill att jag ska vara med i den där teatern, och inte sjutton kan jag förstå varför. Först brutet ben, och sedan en jävla förkylning (som jag känner på mig kommer bli riktigt jobbig).
Mådde bara sämre och sämre men beslöt mig ändå för att vara med på historian, dels så var det sista lektionen, och dels så tittar vi bara på film nu.
"Der Untergang" (Undergången) är filmen vi spenderat de tre senaste lektionerna på, innan vi idag äntligen fick se slutet på filmen. Riktigt bra för övrigt, jag rekomenderar den.
Sök på den för mer info.



Nu ska jag lägga mig i sängen och dö lite.
Puss.

Har varit på stan med Matilda och gjort hemliga saker. Trevligt trevligt!
Inte lika trevligt var när hon berättade att vi ska repa hela fredagen, så det blir inget valborgsfirande för mig inte.. :/ Väldigt tråkigt måste jag säga, skulle ju hem till Moa och träffa favoritfolket. Hade verkligen peppat det! Å andra sidan slutar repet vid tio, så då kanske jag kan åka dit direkt efter och sova där. Ska nog fråga henne det.

Och ja - jag ska vara med på teatern nu ändå, trots gipset! Det kommer nog se väldigt roligt ut vissa gånger, men jag klarar det allt! Får gå med en sån där gammal krycka som man har under armhålan.

Armhåla är ett sånt fult ord. Ett av de fulaste orden jag vet. "Pilla" är också ett ord jag hatar. Usch, ryser när jag hör det. Pillar. Pilla.
Usch!


På torsdag ska jag gipsa om foten/benet. Jag tror de passar på att tvätta foten och benet också, och det ska bli så jävla skönt! Fyfasen var äckligt det känns där under. Fyfasen vad äckligt det är där under. Blä.

Nu har jag inte mycket mer att skriva, så nu ska jag sätta mig att spela Sims, fniss. Om en stund ska jag tvinga pappa köra upp mig till A6 så jag kan köpa en skjorta på Vila som jag lagt undan. Najs.

 

 

 

 

 

 

- Asså Emma.. finns det djur som har horn?
- ..Wtf, klart det finns djur som har horn!? Ta t.ex en vanlig ko/tjur? Sen har vi ju.. ja, antiloper och..
- Hahahaha.. antiloper..
- Ja?
- Antiloper har ju inga horn, hahaha!
- Jo det har de väl?
- ...eller oj! Jag tänkte visst på tranor!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett av mina och Lovisas favoritklipp

The Little Things


Realize


Feeling Shows

och jag vet att känslor inte sitter i hjärtat

(det lärde jag mig för längesedan)

men visst är det där som sorg känns

visst är det där som glädje känns

och visst dunkar det lite extra hårt

när du ligger här bredvid

Jaha, kära läsare. Fick en idé om att ge mig ut i det fina vårvädret, dels för att jag var sugen på att fota, men mest för att jag kände mig så fruktansvärt sorglig (och ännu mer handikappad än jag egentligen är) som bara satt här i min datorstol.
Ut i den friska luften hoppade jag och mina kryckor; solen sken, fåglarna kvittrade och vinden spelade en liten melodi för mig.

Bokstavligt talat alltså.

Någonting lät så fort en vindpust kom; och kom det flera på en och samma gång blev det nästan som en liten melodi.
Jag kunde inte alls förstå vad detta var. Spelade vinden verkligen sånger för mig?

Men nej, kära läsare. Så fantastiskt var det icke.
Det som lät var mina kryckor, när vinden for genom hålen längst ned på dem.


Jag är en vandrande flöjt.


Halle-fucking-lujah.

Emma: Ge mig alvedonerna är du snäll. Båda två.
Lovisa: Men Emma! De är ju 500 megabyte styck.. Ska du verkligen ha 1000 gigabyte?
Emma: ...Nej, de är 500 milligram styck, vilket blir 1 gram tillsammans. Och ja, det ska jag.

Lovisa är lika smart som en rumpa. Speciellt med tanke på att hon, när hon blir irriterad på mig, sparkar undan mina kryckor så jag nästan faller ihop. Friend of the year!



Lovisa: Jag hade värsta drömmen inatt, det började med att..
Matilda: ...har du ätit lök idag?
Emma: /dör/



Mattelektion, vi kör Sänka Skepp.
Lovisa: Okej. Någon på G-12?
Emma: Va? Sa du "G" eller "E"?
Lovisa: G, alltså Gustav-12.
Emma: Jaha, nej det har jag inte. Men har du något på H-6?
Lovisa: Vilken bokstav sa du?
Emma: H, alltså Häst-6.


Lovisa: Vad har du gjort på fingret, Matilda?
Matilda: Asså, jag hade med mig rakhyveln till gympan igår..
Lovisa och Emma: Osthyveln!?
Emma: Hahah, det är bara för att hon har fotsvamp..
/Tänker efter lite/
No, wait.. Det hade ju inget med ost att göra.
Lovisa: Hahahaha, jo! Ost och svamp!
/Tänker efter hon med/
...Nääää...
Matilda: ..Jag fattar inte att jag faktiskt umgås med er.

 

langar snygg bild på gipset...

 

..och bra musik

 

 

 

 

Ungen säger: "Vi ska åka nu". Så gör hon inte det ;PppPp

 

 

 

 

 

 

Ignorera att jag låter skitlam. Hehe.
Jag var trött.

 

Vilken härlig 17-årsdag det här har varit! Tack så otroligt mycket för alla samtal, mail och sms jag fått, och tack för alla facebook-grattanden (upp mot 70 stycken), det har verkligen uppskattats!


Skoldagen har varit mycket bra! Vid halv tio ringer min finfina iPhone (som jag fick igår), och displayen visar "Göran". När jag svarar hör jag först bara hur någon mumlar/viskar något till någon. "Hallå?" säger jag sedan igen och då hör jag hur Göran rycker till. "EH, OJ, FAN!" Följt av ett skratt och sedan lite halvt hysterisk födelsedagssjungande (EH, JAMÅHONLEVAJAMÅHONLEVA..).

Jag asgarvade.
Göran (och Rebecca som var bredvid henne och också sjöng) asgarvade.
Sedan lade hon på.

Hon ringde upp en halvminut efter, och denna gången började den sången direkt när jag svarade. Denna gången var den inte heller hysterisk.
Jag log genom hela sången, och när de var klara började alla tre asgarva igen.

Första lektionen var engelska. Det var lite halvspänd stämning eftersom många i klassen är missnöjda med vår lärare, och idag så skulle vi prata igenom allt som "vi" var missnöjda med. Jag skriver "vi" eftersom jag själv inte anser att hon gör något speciellt fel. Detta gjorde att jag mest satt tyst, förutom någon gång då jag bara var tvungen att kommentera att jag tyckte mina kära klasskamrater hade helt fel.
Vi slutade den lektionen en kvart tidigare, vilket var rätt skönt. Då fick vi lite extra tid innan svenskalektionen som börjar direkt efter engelskan. De flesta gick ut och gjorde annat, medans jag och Matilda satt kvar och väntade in lektionen.
Plötsligt kommer Lovisa, Erica och Rebecca sjungandes in i klassrummet, och Lovisa håller en supersöt cupcake i handen (med födelsedagsljus och allt)! Jag blev fnittrig som en liten 5-åring och började klappa händerna.
Mina klasskompisar är verkligen sötast.
Lovisa upprepade åtskilliga gånger att hon bakat bara för min skull, vilket gjorde mig ännu mer förtjust över den söta lilla muffin som prydde min bänk.
Den var för övrigt väldigt god!
You did good, Lovisa. You did very good.

 

 

Blev länkad den här killen. Jävligt skön röst och musik.

 

 

 

Underbart söta Moa får inviga dagens första inlägg <3 (Hihi, det står mitt namn på ballongerna)

Väldigt fint 17-årskalas igår med Amanda, Moa, Olivia, Malin, Julia och Göran (a.k.a Martina). Först blev det mat, jag hade (med liiiite hjälp från pappa) lagat kyckling i tacokrydda, med mangodressing och pitabröd. Det var supergott måste jag säga, även om jag inte var så hungrig när vi väl började äta. Det var däremot Amanda och Olivia!

Amanda och Olivia var nära att döda innan Moa tillslut ringde och sa att hon var på väg och att vi kunde börja äta.

 

 

Söta babes

Mina kryckor var poppis.

 

Sexiga babes.

 

 

Party babes.

Trötta babes.

 

..och en bara helt crazy babe.

 

Vi läste en så otroligt bra med sorglig novell idag på svenskalektionen. "Brev till en ängel" heter den och är skriven av en tjej som heter Katrin Påhlman. Hon skrev den 2003 i samband med en novelltävling som landstingsförbundet organiserade (och som hon också vann)Hon var bara 17 år då och novellen handlar om hennes pappas död.
Letade runt lite efter den på internet, men hittade den tyvärr inte. Får nästan lust att sätta mig ned och skriva av hela novellen här på bloggen, bara så att ni också får läsa den.
Jennie, vår lärare, läste den högt för hela klassen, men jag satt med hörlurar i öronen och läste för mig själv istället. Jag gillar inte att bli läst för, i alla fall inte när det kommer till såna här känslofyllda texter. Var såå nära på att börja gråta flera gånger, men jag lyckades hålla tillbaka tårarna som tryckte bakom ögonen. När jag var klar med texten och tittade upp såg jag att Jennie också var nära att börja gråta. Undra ändå om hon inte gjorde det.

Superfin var den i alla fall. Leta upp den.

 

Ljudet kan vara lite lågt, så ni vet.

Hej mina kära läsare (nu blev jag plötsligt nyfiken på hur många ni är?)

Kvällen igår var hemsk, vilket gjorde att jag inte sov en blund inatt. Snacka om att jag var trött när klockan blev 06:40 och jag var tvungen att gå upp.
Jag lyckades i alla fall piggna till på teaterlektionen, som fick börja denna soliga torsdag. Trevlig och givande lektion må jag säga! Teater är alltid lika kul! Det i princip första PG säger när vi satt oss ned i en halvmåne på golvet är "ställ er upp - nu ska ni dansa."
"Sparka på den som redan ligger" muttrade jag; det var inte mycket mer att göra än att sätta sig på en stol längst bort i rummet och påbörja operation "Titta På När Klasskamraterna Har Lektion".

Efter teatern hade vi datorkunskap, och efter datorkunskapen var det bild. Det var väldigt intressant att ta sig dit; jag har ju fått en hissnyckel som jag skulle få använda för första gången i den byggnaden. Först åkte vi till fel våning, sen när vi klickade rätt så åkte hissen tillbaka till den våningen vi var på innan, och sedan bara vägrade den att starta. Jag skämdes som en hund eftersom folk gick förbi och tittade, och Lovisa gömde sig bakom mig. Tillslut kom en lärare och hjälpte oss, och vi lyckades komma upp till 4:e våningen, men när vi svettiga klev ur hissen kände vi inte igen oss alls. Vi hade aldrig varit där, och vi visste inte hur vi skulle ta oss till bildsalen. Kände mig som en vilsen jude i Tyskland. "Ditåt går vi" sa Lovisa plötsligt, och gick med bestämda (men små) steg till vänster. Jag hoppade efter.
Det var svettigt och jobbigt men tillslut nådde vi faktiskt vårt mål - bildsalen. Duktig Lovisa.

Jag och Lovisa gjorde inte ett smack, medans Rebecca och Alice satt och färglade lergubbarna vi i gruppen gjort till ett projekt vi håller på med.
Lovisa satt och klagade på allt och alla (och skrek lite extra på mig), och jag satt mest och flinade åt denna cranky varelse. Så söt så.
Så fort vår bildlärare kom förbi fick vi dock fullt upp med att låtsas som om vi faktiskt hade något att göra. "Men om man använder metall eller trä..?" var den mening vi använde.
Så fort hon gick förbi.
Det hade nog varit mindre uppenbart att vi inte gjorde ett skit om vi inte sagt något alls.
Fail.
Tillslut kände jag att jag ville göra lite nytta. "Jag kan måla den där!" sa jag och pekade på en lergubbe som föreställde en kung. Lovisa och Alice slutade med vad de gjorde och tittade skeptiskt fram och tillbaka på lerkungen och mig. "Eh, det där är Rebeccas stolthet" sa Lovisa med en röst som sa "du skulle bara ta sönder den, jävla miffo". Jag tror jag hörde Alice hålla med henne. (Grejen är att Rebecca råkar ha arbetat hårt med att få till lerkungen perfekt, och var mycket nöjd med den.)
Då tittade Rebecca upp från sitt lergubbe-målande. "Nejnej, det är lugnt! Måla den du."
Jag fnissade som en liten flicka och tvingade Lovisa att hämta röd färg åt mig. När det inte fanns fick Lovisa ett utbrott.
- Jag tar grön färg.
- Neej, ta röd, det blir snyggare.
- MEN DET FINNS JU FÖR FAN INTE!
Jag blev rädd och började nervöst hålla på med lerkungens huvud -och plopp- så trillade det av!
Jag fick panik och började snabbt leta efter en lösning på problemet.
Åh jävlar! Okej, fort - få dem att koncentrera sig på annat så kanske du hinner fixa den!

- EH WOW HEHE INGENTING HÄNDE FORTSÄTT MED DET NI GÖR ALLT ÄR OKEJ HAN MÅR BRA DET HÄNDE INGET

Seriöst, Emma? Seriöst?

Jag kunde nästan höra hur det svishade till när allas huvuden vändes mot mig och den brutalt mördade lerkungen.
Jag skämdes.
Alice skrattade, och Rebecca sa att det inte var någon fara (även om hon drog lite efter andan när hon såg lerkungens kropp i min ena hand - och hans huvud i den andra). Lovisa skällde ut mig.
Cranky woman is cranky.

Jag och Lovisa gick lite tidigare (*host*en halvtimme*host*) från bilden för att slippa 12-rushen i matsalen som alltid blir på torsdagar; vi ville undvika att jag blev nedsprungen.
Lovisa hämtade mat och mig och var så snäll så.

Vid ett åkte jag hem.

---

Vid halv fem kom pappa och hämtade mig. Vi åkte till Scandinavian Photo och köpte en kompaktkamera till mig! Väldigt bra, jag behöver verkligen en.
Jo, jag har fortfarande kvar min systemkamera, men det kan vara så jobbigt att ta med den ibland eftersom den är så stor, och ibland vill jag inte ta med den till olika ställen med rädsla för att den ska bli stulen. Därför var detta en perfekt -lite tidig- födelsedagspresent! Dock betalade jag halva själv med pengarna jag fick av FOTO för att de använde mina bilder i deras tidning.
Efter det blev jag skjutsad tillbaka till skolan eftersom vi skulle se teatertreornas slutproduktion "Exit".
Det första Lovisa och Matilda sa när jag kom hoppandes var "är inte du också jäkligt sugen på cola och lökringar?".

Så jävla okvinnligt.
Så jävla rätt.

---

"Exit" var riktigt bra, det var drama och komedi i en perfekt blandning måste jag säga. Jag skrattade flera gånger! Har dock aldrig kännt mig så sorglig och omogen som när jag insåg att den gången jag skrattade mest var när en tjej använde ordet "bajsa" i en mening. Dessutom fick jag nästan crupp när alla uuuh-ade, aaaw-ade, busvisslade och klappade händerna så fort någon 'kysstes' eller var gullig mot någon annan. Kändes som att jag satt i publiken till en amerikansk komedishow.
Två timmar senare avslutades sista scenen, och alla började klappa händer och busvissla. "NEJ! NEJNEJNEJ" började alla skådespelare skrika och sprang av scenen, in bakom kulisserna. Inte förens då kom vi på (eller fick reda på) att det var ett genrep, och man applåderar inte på genrep.
Att ta sig ut från teatern var inte det enklaste, det var mycket folk och jag höll på att ramla typ två gången av att någon råkade knuffa till mig. Men jag ramlade inte - jag lyckades hålla mig och min värdighet ståendes!

...Och det lyckades jag med ända tills någon ropar "akta er, här kommer det.." när jag ska hoppa förbi. Det. Det. Jag är Det. Jag är flickan som kallas Det.
Där föll min värdighet likt Göran Kropp när han klippklättrade.

Lovisa och Matilda skrattade åt mig.

Vi lyckades i alla fall ta oss ut, och väl ute visade jag Lovisa hur vig (...om man jämför med innan) jag blivit sen jag fick gipset (måste ju alltid sitta och ligga med benet högt upp). Då kom Lovisas crankyness tillbaka. "Meh! Det är ju bara för att du tar stöd. Du kan ju inte ta stöd" säger hon och drar helt oväntat ut kryckorna ur mina händer så jag faller ihop i en hög på marken. Då fattar hon att det kanske inte var så smart gjort, och faller ihop i en hög på marken hon med - av skratt. Jag och Matilda skrattade vi också, så mycket att vi fick ont i magen.

Tycker den här låten är så fin. Det var egentligen meningen att jag skulle sjunga den på Filippas eller Alicias dop, men det blev inte av.
Anyhow, fin låt. Lisa Ekdahl's väldigt speciella sätt att sjunga passar verkligen här.

Ännu en svettig dag i skolan! Lite jobbigt när jag hela tiden måste be folk öppna fönsterna i klassrummen eftersom jag oftast är helt varm efter att ha kämpat mig genom korridorer och trappor.
Nåja, jag får försöka se det positivt; vilken kondis jag kommer att få!

Vi hade, som vanligt på onsdagar, bara teater och historia idag. Älskar verkligen onsdagar.
På teatern kunde jag dock inte vara med så jättemycket. Först hade vi röstövning och alla var tvugna att stå upp, "med lika mycket tyngd på varje ben". Det var inte direkt någon idé att försöka, så jag satte mig på en stol vid väggen och tittade på medans de andra i klassen värmde upp sina stämband. Efter det fick var och en öva sin artikulation genom att säga en mening tre gånger i följd, på bara tre inandningar. En i klassen pratade allderles för lågt, varpå vår teaterlärare stoppar henne och ger henne följande uppmaningar; sära på benen och öppna munnen.
Det blev tyst.
Vi dog.
Han dog.

"Eh, eh nejmen gud, nej asså, förlåt! Herregud!"

Och vi fnissade som små dagisbarn och njöt över att se vår tuffa teaterlärare bli så bortgjord.

I slutet av lektionen hade vi 25 minuters avslappning. Vår lärare satte på ett sånt där avslappningsband och alla, inklusive jag, lade sig platta på golvet. Jag kunde dock inte koncentrera mig alls; efter bara 5 minuter började min fot värka som sjutton, men då var det redan försent att ställa sig upp och börja krångla. Istället låg jag och fnissade åt allas tunga andetag och sega rörelser i takt med vad mannen på bandet sa. Fick kväva en fnissattack när han sa åt oss att "snörpa munnen". Tror bestämt jag såg Lovisas mungipor åka upp lite då de också.
Sedan skrattade jag lite åt Matilda när hon skulle böja armbågarna och trycka underarmarna hårt mot överarmarna. Det såg kul ut.
Förlåt, Matilda.

Vi hade bara en kvarts paus mellan teater- och historialektionen, så vi satte oss i trappan utanför klassrummet och såg coola ut. Eller, ja, så pass cool man nu kan bli med gipsat ben och svett som rinner från pannan.


Innan jag avslutar inlägget måste jag bara påpeka att Lovisa är världens sämsta kryck-bärare. Hon bär alltid en av kryckorna när jag hoppar i trappor, men glömmer alltid att jag behöver den igen när jag kommit upp/ned, så hon går iväg med den. Fick panik-hoppa in till historiaklassrummet då hon ännu en gång gått iväg med kryckan. Kände mig som en utvecklingsstörd känguru med bara ett ben och en cpskadad arm (viftade hysteriskt med den medans jag hoppade fram, precis som om min balans skulle bli bättre då). Såg nog ut som en också.

- LOVISA! Jag behöver min krycka!
- Oj! Men varför ropade du inte då?
- Ropade ju "JAG BEHÖVER MIN KRYCKA" typ femton gånger!
- Meh, det är ju inte mitt namn?

Lovisa är en korkad drygfis, men hon är rätt snäll som är min bitch de kommande gips-veckorna. Matilda också. Tack, hihihihihih.

Första skoldagen för mig idag då! Fy sjutton så svettigt det var att hoppa runt överallt i skolan. Blev verkligen äckligt varm och ville bara hem och duscha, men det var ändå trevligt att träffa klassen igen! Frida skrattade åt mig och jag ville slå henne med kryckorna, men jag lyckades behärska mig.
Fick hissnyckel också, det är nice eftersom vi springer väldigt mycket i trappor. Våra skåp är på tredje våningen lektionerna är antingen på första eller andra. Dock var det jävla omständigt att fixa nyckeln; först var jag tvungen att gå hela vägen till skolsystern som har sitt rum i andra byggnaden, längst bort. Detta var jag tvungen att göra för att hon skulle titta på mitt gips och intyga att jag faktiskt hade brutit foten. Tyckte det var så jävla löjligt, skulle det vara någon som tror att jag fejkar eller?  "Ja, jo, det är ju egentligen bara hårt lindat papper runt foten och benet. Damn, you got me."
Jaja. Det fanns inte mycket annat att göra än att gå hela den vägen bara för att få det där jäkla intyget, sedan fick jag gå till vaktmästaren där jag fick skriva på massa papper och dessutom betala 100 kr innan jag äntligen fick nyckeln.
Sedan var det bara att hoppa hela vägen tillbaka till byggnaden jag går i. Sjukt jobbigt måste jag säga. Har skavsår på händerna efter kryckorna.
Fick i alla fall hjälp med att bära alla mina saker! Lovisa och Matilda är mina slavar de kommande 4 veckorna. Mah bitches. Igår kom de till och med hem till mig med en stor påse godis, hihi. Väldigt trevligt att få lite sällskap.. och godis!



Här är för övrigt dagens låt:

Oh, btw. Musik jag lyssnat på under lovet kommer här!

Har fått en crush på Unicorn Kid. Riktigt najs, så först bjuder jag på två låtar med dem.

 

Parken - Jag har varit vilsen, Lisa

 

 

Head Automatica - Beating hearts baby

 

 

Slagsmålsklubben - Sponsored by destiny

 

 

Justice Vs. Simian - We are your friends

 

 

Crystal Castled - Untrust us (<3)

Efter det att jag bröt foten hann 36 timmar gå innan jag slutligen lyckades få mig lite sömn. Somnade vid fem och vaknade klockan sju. Då var jag svinhungrig, fast pappa hade redan åkt till jobbet och mamma sov, så att ta sig till köket -för att sedan klara av att fixa fram all frukost helt själv- skulle verkligen bli en utmaning. Var nära att ge upp efter första trappsteget (kämparglöden försvinner när jag känner sig som ett freak), men hungern värkte verkligen i magen och jag visste att det skulle bli minst lika plågsamt att lägga sig utan någon mat som det skulle bli att kämpa sig ned till köket. Ett ynkligt "hallå.. hjälp.." slank ur mig, men precis som väntat fick jag inget svar. Nehepp. Det var bara att fortsätta.
Insåg rätt snabbt att jag aldrig skulle kunna hoppa ned för trappen med båda kryckorna, och jag kom inte på något bättre än att lite halvsmidigt kasta ned den ena nedför trappen. Det lät lite. Mamma vaknade säkert (men ändå kom hon inte och hjälpte).
Det tog mig faktiskt bara någon minut att ta mig ned till köket, fast det gjorde jävligt ont när jag studsade ned för trappen. Att plocka fram frukost var dock lite svårare. Kunde ju inte använda någon av händerna, så jag fick ta sakerna i munnen; en sak i taget. Det tog lite tid. Algot låg och tittade roat på mig under hela processen, och hjälpte mig att plocka upp saker jag tappade.  Han är för övrigt lite skeptiskt till mina kryckor; vågar inte riiiktigt gå nära dem. Han är verkligen den mesigaste hunden jag vet.
Anyhow.
Jag fick i mig min frukost, och klarade med nöd och näppe att få in sakerna i kylen igen, och sedan stånka mig upp till mitt rum. Väl i sängen la jag mig och lyssnade på min kära vän Ludovico Einaudi, och innan jag visste ordet av hade jag somnat.

- Malin. Vi borde verkligen inte hoppa på studsmattan. Det är för mörkt.
- Jag vet.
- ....LÅT OSS!
- HELL YEAH!!


Jaha, då ligger man här, gipsad upp till knät. Suck och åter suck.
Ibland är man bra korkad.
Malin och jag var på fest hos Anneli igår, och Anneli äger en studsmatta. Detta fann Malin och Emma väldigt roligt, och hoppade, smidigt likt små ballerinor, upp. Vi hann hoppa i ungefär 20 sekunder, innan Malin fick den briljanta idén att ge mig extra studs.
Knak.
Och så föll Emma ihop i en hög.

- Helvete. Jag bröt foten.
- Hahahaha, neeej, nej det gjorde du inte Emma.
- Jo, jo jag bröt fan foten. Hahaha!
- Men nej, sluta nu. Du har stukat den bara. Lugn.
- Malin. Jag spelade fotboll i nio år. Jag vet hur det känns att stuka foten, och det här är ingen stukning. Den är av.
- Hahahahahahahahahahaha, seriöst?
- ...Yep. Den är av. Haha, herregud. Hahaha. Den är av.
- Hahaha, men... sätt dig upp. Folk tror att du har däckat...

När jag vänder mig om ser jag hur ett flertal personer nyfiket står och tittar på oss i fönstret.
"TJA, ASSÅ JAG HAR INTE DÄCKAT, JAG HAR BARA BRUTIT FOTEN!"

Jag låg nog kvar i i alla fall tio minuter innan jag, med Malin som stöd, lyckades kämpa mig av från studsmattan. Under de tio minuterna hann vi konstatera en gång för alla att allt inte stod rätt till, eftersom min fotknöl bland annat var stor som en tennisboll, och foten i sig såg inte helt rak ut.
Grejen var bara att hur jävla ont jag än hade, så blev smärtan ännu värre bara någon minut efter det att jag kommit in i lägenheten och lagt mig på Annelis säng. Det måste ha låtit som om jag var på väg att föda - fyhelvete vad ont det gjorde.

Ringde mamma, kommer inte riktigt ihåg vad jag sa men det var nog något i stil med "jag har brutit foten, är på öxnehaga, kom NU" blandat med massa "ååååh" och "aaaaj, heeelveteeee" och "jääävla fitta vad ont det gör".
Hon var där på bara några minuter, min supermorsa.

Malin hänkade till sjukhuset, vilket gjorde sjukhusbesöket sjukt mycket mer värt! Hon körde runt mig i min supertuffa rullstol, och parkerade mig på lite random ställen. Vi asgarvade åt att det satt en orange flagga på den också. Sedan körde hon själv runt på en såndär sparkcykel med en skylt längst fram som pryddes av ordet "KIRURG". Kort på detta kommer inom en snart framtid.

Sjuksköterskorna, en manlig och en kvinnlig, var supertrevliga! Väldigt lätta att prata med, och de skrattade en del åt mig när jag förklarade att detta var mitt egna lilla sätt att inviga våren på, men påpekade om och om igen att detta var jag minsann inte ensam om.
Ja, hå-hå ja-ja.
Fick morfin genom en kanyl i handen, för att dämpa den förjävliga smärtan i foten/benet. Han fick sticka mig tre gånger innan det fungerade; jag har väldigt känsliga blodkärl som spricker väldigt lätt. Tredje gången funkade det i alla fall, och jag fick ett fint nallebjörns-plåster som höll kvar kanylen. Fnissade som en liten flicka.
När han -efter att allt var klart och vi var redo att åka hem- skulle ta bort det råkade han sätta plåstret lite för löst, och jag känner hur någon varmt rinner ner över min hand. Jaha, Emmas hand förvandlades till en liten blodfontän! Dripp, dropp, dripp, dropp. Mysigt!
Egentligen är jag blodrädd, men jag var så himla fnissig över att jag brutit foten så min reaktion på blodbadet var inte mycket mer än "Bahahahaha, fan vad det blöder!". Det fixades rätt snabbt med ett nytt plåster och bandage, men handen är helt blå idag. Fint.

Ja-a ni. Man kanske bara ska ta och inse att man börjar bli gammal, när man inte ens kan hoppa studsmatta utan att kroppsdelar går sönder.

På tal om gammal.. om en vecka blir jag 17.
Och om bara några veckor har Ett Drömspel premiär, så som det ser ut nu kommer jag inte kunna vara med. Underbart.
Och Lovisa ska ha 17-årsfest.
Det är en del man missar.

Åh, en grej till. Tänkte dela med mig av några utav de mest sympatiska kommentarena jag fått idag ang. denna lilla incident.
Frida: HAHAHAHAHA JÄVLA KLANT
Lovisa: Ditt ben kommer lukta asäckligt!!!!
Gustaf: HAHAHAHAHAHAH JAG HÖRDE VAD SOM HÄNDE, HAHAHA
Olivia: HAHAHAHAHA HOPPADE NI ÄNDÅ!? Du är ju sjuk i huvudet!
Göran: (Ringde mig och asgarvade)
Alice: Så jääääävla puckat!

Hihi. Ni är så söta.
(Och tack till resten som varit supergulliga mot mig)

Jaha, Anneli var den 8:e personen som kommenterat att jag inte skriver här på bloggen längre (jodå, jag räknade). Ingen jättesiffra direkt. Knappt någon siffra alls. Men ändå! Trevligt att få känna sig lite saknad!

Jo, det har hänt en hel del under den tid då jag varit inaktiv, och jag vet egentligen inte varför jag inte skrivit om det. Det är väl precis då som man ska skriva på sin blogg; när det händer saker? Lite annat än "idag gjorde jag det här och det här, och träffade den och den personen".
Jag får helt enkelt försöka ta igen allt som missats.


...Snart.